För inte jättelänge sedan så var våldtäkt någonting stort, och gruppvåldtäkter var någonting som man knappt hade hört talas om. I alla fall för oss födda på 1980-talet känns det då. Men idag är det annorlunda. Våldtäkter och gruppvåldtäkter har blivit vardagsmat. Ett beteende som annars förknippas med väpnade konflikter har blivit någonting som finns i mörkret av vår vardag. Tänk på alla kvinnor från Bosnien! Hur känns det inte för dem att ha flytt från en väpnad konflikt där kvinnor massvåldtogs, för att hamna i ett land där kvinnor igen massvåldtas?
Vad säger det om vårt land och vår kultur, att vi gradvis har förmått oss själva att bli emotionellt förhärdade till den grad att vi idag bläddrar förbi notis efter notis om bestialiska gruppvåldtäkter? Om man kan få en befolkning att acceptera gruppvåldtäkter på löpande band, är det konstigt att det fanns en massa människor i totalitära styren som kunde få för sig att deltaga i massmord? Vi har ingen allmänhet som deltager i gaskammare eller arbetsläger i ödemarken, men det förhärdade sinnet är i princip detsamma. Väl medvetna är vi alla om att gäng stryker runt och i grupp letar efter offer att våldta. Offren kan vara vem som helst eller vilka som helst - i princip inga är skonade. Kvinnor, transpersoner barn och även män våldtas som en del av en social akt där ett flertal nidingar assisterar varandra i att kränka och förnedra ett offer som de väljer ut. Ofta blir förövandet ett sätt att bygga upp någon slags sjuk gemenskap i att begå brott tillsammans och därmed tillsammans stå som ansvariga för handlingarna. I rätten kan nidingarna skylla på varandra och ibland gå fria för att det står oklart exakt vem som gjorde vad.
Är likgiltigheten inför våldtäkter ett lackmustest för bristen på kollektiv moral? Är vi så besatta av tanken på en terapeutisk stat att vi inte varken bildar medborgargarden eller bygger politiska rörelser som kräver massmobilisering mot det sexuella våldet? Räcker det med ett rättssystem av professionella som ska lösa det – och om det är så, varför har problemet fått förekomma så länge trots att vi har ett?
Många känner skräck inför att Sd har kommit till makten och jag tror de har mer rätt än de själva inser. Sd har både mobiliserat ilskan över brottsutveckling (generellt) men har också en underström av fascistoida tendenser. Dessa tendenser finns inte i något principprogram eller enskilt uttalande. I stället finns den hos många av partiets väljare. I kommentarsfält på sociala medier ser man den ene svenske mannen efter den andre uttrycka saker som skjut packet, skicka hem dem och SGT (skjut, gräv, tig!). Självklart drivs dessa inte av partiet officiellt, men jag vågar påstå att det finns en stor överlappning av svenska män som kräver direkt handling och svenska män som röstar på Sd. Sd själva är ett gäng byråkratiska sillmjölken som i bästa fall kan rösta igenom nya lagar, men Sd går inte bortom idén om den terapeutiska statens relation till medborgarna. Sd må vara emot den terapeutiska staten (så som den definierades av Christopher Lasch), men det är de explicit terapeutiska dragen som Sd vänder sig emot snarare än idén om att staten ska lösa problemen genom lagar, processer, utredningar och bete sig en konventionell stat. Det fascistiska idealet om en stat som massmobiliserar sin befolkning bortom demokratins och utredningarnas ramar finns redan där hos många av dem som idag yrvaket röstar på Sd i någon slags spontan protest. Detta ideal kommer inte att uppnås av Sd eftersom Sd inte vill vara en fascistisk rörelse (alla beskyllningar om det till trots). Det är när Sd:s parlamentariska väg har nåtts vägs ände som ilskan kan kanaliseras av fascistiska ideologer vars förkastande av demokratins principer kan förläna dem ett adelsmärke hos just de svenska män som drömmer om gryningsräder (en gyllene gryning för fascister om ordleken tillåts) och ett våld som både saknar verbal eufemism eller juridisk tröghet.
Det nakna, spontana våldet är kännetecknande för fascismen. Lika kännetecknande är passiviteten som idag är normaliserad. Men likt hur händelseutvecklingen ofta utvecklas i stora språng i det materiella, lika väl kan den göra det i det sociala. En stor förklaring till att folk idag tiger om gruppvåldtäkter beror på det sociala omerta som omger all debatt kring dem. Det finns en tyst men allmänomfattad överenskommelse om att inte diskutera gruppvåldtäkter eftersom många känner att de inte vill säga A eftersom det kan leda till att de då måste säga B.
Dagens politiska elit har totalt misslyckats med att hantera våldtäktsproblematiken på många plan. Kanske beror det på intellektuell trubbighet, men det beror också på en befolkning som är lika emotionellt avtrubbad, en befolkning som knappt kräver mer av politikerna. Alla förväntar sig att politikerna är korkade, handlingsförlamade och vars enda konkreta svar på sexualvåldet har varit antingen mer inlåsningar eller nya definitioner på våldtäktsbegreppet. Dessa politiker har samtidigt också gjort sig kända för att de har velat tysta all intellektuell debatt om våldtäkter (i fallet med S) eller att de inte själva vill driva den trots att de rider på missnöjet (M, Kd och Sd). I fallet med Sd gjordes en omfattande utredning kring etnicitet och våldtäkt, men den gjordes av en enskild partimedlem och synbart utan uppbackning från partiet i övrigt.
Det saknas inte alternativa förklaringar till den utbredda uppfattningen om en kausal länk mellan etnicitet och sexuellt våld. Fi och andra feministiska ideologer ser våldtäkt som ett uttryck för manlig dominans över kvinnor och ickebinära. Fi:s oförmåga att sälja in den förklaringen får ses som ett episkt misslyckande. Trots att de har varit metapolitiskt hundrafalt mer accepterat än Sd i många år, har de ändå inte lyckats ta sig in i riksdagen. Antingen beror det på att folket är apatiskt inför frågor om gruppvåldtäkter, eller beror det på att Fi inte har några bra motargument mot Sd. I ärlighetens namn har Fi väl knappt ens velat vinna debatten mot Sd, då de ens inte tycks vilja ta den. Fi:s beröringsskräck mot Sd får sägas vara symtomatisk; de är en del av etablissemanget och det är normalt även i övriga samhället att inte lyfta frågan i det offentliga rummet.
Fi har rätt om att gruppvåldtäkter kan ses som ett uttryck för könsmaktsordning, men de tycks inte kunna ge konkreta svar på vad som ska göras. Fi får sägas vara mentalt fast i den terapeutiska statens perspektiv. Även om könsmaktsordningen avskaffades (mycket oklart hur inom överskådlig tid) så är det mycket osannolikt att gruppvåldtäkter i sig skulle upphöra.
Gruppvåldtäkter är ytterst en kollektiv process där män i grupp begår sexövergrepp. Expressenhar skrivit:
Kan våldtäkter ses som det ultimata uttrycket för mäns hat mot kvinnor? Om det är så, betyder det att det övriga samhället är tyst för att män hatar kvinnor i allmänhet, eller åtminstone inte tycker att kvinnor förtjänar engagemang? Är kvinnor tysta för att de anser att andra kvinnor får vad de förtjänar? Är kvinnor tysta för att de har gett upp hoppet om ett tryggare samhälle, och anser att konstant risk för våldtäkt är någonting som de måste acceptera som en del av verkligheten?
Pratar vi för lite om fenomenet gruppvåldtäkter?
Är vi obekväma att analysera gruppvåldtäkter?
Vad säger det om vårt land och vår kultur, att vi gradvis har förmått oss själva att bli emotionellt förhärdade till den grad att vi idag bläddrar förbi notis efter notis om bestialiska gruppvåldtäkter? Om man kan få en befolkning att acceptera gruppvåldtäkter på löpande band, är det konstigt att det fanns en massa människor i totalitära styren som kunde få för sig att deltaga i massmord? Vi har ingen allmänhet som deltager i gaskammare eller arbetsläger i ödemarken, men det förhärdade sinnet är i princip detsamma. Väl medvetna är vi alla om att gäng stryker runt och i grupp letar efter offer att våldta. Offren kan vara vem som helst eller vilka som helst - i princip inga är skonade. Kvinnor, transpersoner barn och även män våldtas som en del av en social akt där ett flertal nidingar assisterar varandra i att kränka och förnedra ett offer som de väljer ut. Ofta blir förövandet ett sätt att bygga upp någon slags sjuk gemenskap i att begå brott tillsammans och därmed tillsammans stå som ansvariga för handlingarna. I rätten kan nidingarna skylla på varandra och ibland gå fria för att det står oklart exakt vem som gjorde vad.
Är likgiltigheten inför våldtäkter ett lackmustest för bristen på kollektiv moral? Är vi så besatta av tanken på en terapeutisk stat att vi inte varken bildar medborgargarden eller bygger politiska rörelser som kräver massmobilisering mot det sexuella våldet? Räcker det med ett rättssystem av professionella som ska lösa det – och om det är så, varför har problemet fått förekomma så länge trots att vi har ett?
Många känner skräck inför att Sd har kommit till makten och jag tror de har mer rätt än de själva inser. Sd har både mobiliserat ilskan över brottsutveckling (generellt) men har också en underström av fascistoida tendenser. Dessa tendenser finns inte i något principprogram eller enskilt uttalande. I stället finns den hos många av partiets väljare. I kommentarsfält på sociala medier ser man den ene svenske mannen efter den andre uttrycka saker som skjut packet, skicka hem dem och SGT (skjut, gräv, tig!). Självklart drivs dessa inte av partiet officiellt, men jag vågar påstå att det finns en stor överlappning av svenska män som kräver direkt handling och svenska män som röstar på Sd. Sd själva är ett gäng byråkratiska sillmjölken som i bästa fall kan rösta igenom nya lagar, men Sd går inte bortom idén om den terapeutiska statens relation till medborgarna. Sd må vara emot den terapeutiska staten (så som den definierades av Christopher Lasch), men det är de explicit terapeutiska dragen som Sd vänder sig emot snarare än idén om att staten ska lösa problemen genom lagar, processer, utredningar och bete sig en konventionell stat. Det fascistiska idealet om en stat som massmobiliserar sin befolkning bortom demokratins och utredningarnas ramar finns redan där hos många av dem som idag yrvaket röstar på Sd i någon slags spontan protest. Detta ideal kommer inte att uppnås av Sd eftersom Sd inte vill vara en fascistisk rörelse (alla beskyllningar om det till trots). Det är när Sd:s parlamentariska väg har nåtts vägs ände som ilskan kan kanaliseras av fascistiska ideologer vars förkastande av demokratins principer kan förläna dem ett adelsmärke hos just de svenska män som drömmer om gryningsräder (en gyllene gryning för fascister om ordleken tillåts) och ett våld som både saknar verbal eufemism eller juridisk tröghet.
Det nakna, spontana våldet är kännetecknande för fascismen. Lika kännetecknande är passiviteten som idag är normaliserad. Men likt hur händelseutvecklingen ofta utvecklas i stora språng i det materiella, lika väl kan den göra det i det sociala. En stor förklaring till att folk idag tiger om gruppvåldtäkter beror på det sociala omerta som omger all debatt kring dem. Det finns en tyst men allmänomfattad överenskommelse om att inte diskutera gruppvåldtäkter eftersom många känner att de inte vill säga A eftersom det kan leda till att de då måste säga B.
Dagens politiska elit har totalt misslyckats med att hantera våldtäktsproblematiken på många plan. Kanske beror det på intellektuell trubbighet, men det beror också på en befolkning som är lika emotionellt avtrubbad, en befolkning som knappt kräver mer av politikerna. Alla förväntar sig att politikerna är korkade, handlingsförlamade och vars enda konkreta svar på sexualvåldet har varit antingen mer inlåsningar eller nya definitioner på våldtäktsbegreppet. Dessa politiker har samtidigt också gjort sig kända för att de har velat tysta all intellektuell debatt om våldtäkter (i fallet med S) eller att de inte själva vill driva den trots att de rider på missnöjet (M, Kd och Sd). I fallet med Sd gjordes en omfattande utredning kring etnicitet och våldtäkt, men den gjordes av en enskild partimedlem och synbart utan uppbackning från partiet i övrigt.
Det saknas inte alternativa förklaringar till den utbredda uppfattningen om en kausal länk mellan etnicitet och sexuellt våld. Fi och andra feministiska ideologer ser våldtäkt som ett uttryck för manlig dominans över kvinnor och ickebinära. Fi:s oförmåga att sälja in den förklaringen får ses som ett episkt misslyckande. Trots att de har varit metapolitiskt hundrafalt mer accepterat än Sd i många år, har de ändå inte lyckats ta sig in i riksdagen. Antingen beror det på att folket är apatiskt inför frågor om gruppvåldtäkter, eller beror det på att Fi inte har några bra motargument mot Sd. I ärlighetens namn har Fi väl knappt ens velat vinna debatten mot Sd, då de ens inte tycks vilja ta den. Fi:s beröringsskräck mot Sd får sägas vara symtomatisk; de är en del av etablissemanget och det är normalt även i övriga samhället att inte lyfta frågan i det offentliga rummet.
Fi har rätt om att gruppvåldtäkter kan ses som ett uttryck för könsmaktsordning, men de tycks inte kunna ge konkreta svar på vad som ska göras. Fi får sägas vara mentalt fast i den terapeutiska statens perspektiv. Även om könsmaktsordningen avskaffades (mycket oklart hur inom överskådlig tid) så är det mycket osannolikt att gruppvåldtäkter i sig skulle upphöra.
Gruppvåldtäkter är ytterst en kollektiv process där män i grupp begår sexövergrepp. Expressenhar skrivit:
Citat:
Gruppdynamiken är viktig, håller samman gruppen men möjliggör samtidigt allvarliga kränkningar. Ofta finns en pådrivande ledare som kanske går i gång sexuellt på att våldta. Vid våldtäkten uttrycker deltagarna vrede och dominans, offret avhumaniseras och anses inte sällan förtjäna övergreppet. Den deltagare som protesterar riskerar själv att hotas.
Kan våldtäkter ses som det ultimata uttrycket för mäns hat mot kvinnor? Om det är så, betyder det att det övriga samhället är tyst för att män hatar kvinnor i allmänhet, eller åtminstone inte tycker att kvinnor förtjänar engagemang? Är kvinnor tysta för att de anser att andra kvinnor får vad de förtjänar? Är kvinnor tysta för att de har gett upp hoppet om ett tryggare samhälle, och anser att konstant risk för våldtäkt är någonting som de måste acceptera som en del av verkligheten?
Pratar vi för lite om fenomenet gruppvåldtäkter?
Är vi obekväma att analysera gruppvåldtäkter?
