Citat:
Ursprungligen postat av
Sam.Spade
Det kan nog återbildas, i alla fall det mesta om du börjar äta igen och nyttigt.
Sedan blir jag något osäker på om det verkligen är din ADHD som ger vissa specifika symptom; påverkar arbetsminne, korttitdsminne och koncentrationsförmåga, när det mycket väl skulle kunna vara just din sjukdom som påverkar de hormonella nivåerna, som i sig påverkar prefrontala cortex.
Din sambo, varför tillåter han dig att forsätta med detta destruktiva leverna, är han medberoende, kanske rädd att bli ensam?
Han älskar mig och jag honom. Vi har båda en gedigen träningshistorik så han vet vad som krävs och har själv deffat och kämpat i gymmet i flera år. Ätit kosttillskott mm.
Vi är ganska lika varandra till övriga intressen också och har ett bra sexliv. Vi är väldigt bekväma och transparenta, vilket båda gillar. Jag är något mer rastlös dock och söker mer äventyr än honom. Det blir därför lite skillnad ibland. Har ett högriskbeteende och blir lätt uttråkad. Jag har nog mer impulsivt beteende och vill vara där det händer.
Utöver det fattar jag oftast inte vad de säger på TV och han gillar att streama serie på serie och det tar mig till slutet innan jag fattar vem som är vem. Så oftast får han förklara då jag alltid försvinner bort i huvudet.
Han är inte medberoende. Han är medstöttande. Angående mig så har jag varit så här hela tiden. Har inte med vikten att göra då jag vägt 70 med samma beteende. Utredningen utfördes vid normalt BMI. Typ över 60 kg och tränande.
Citat:
Ursprungligen postat av
JohnWicks
Håller med. Tänk om man hade använt sin drivkraft att försöka älska sin kropp, sig själv och livet självt. Lätta vägen. Tänk om man också skulle ta den vägen. Då hade det ju inte funnits något samhälle.
Känns som att är standard att man sätter egna diagnoser och tror sig kunna medicin när man i själva verket bara är en vanlig människa påväg mot samhälles botten. Träffar dessa människor varje dag i mitt jobb och jag respekterar dem och behöver inte läxa upp dem. De får antingen ordning på livet eller så dör de. Men det kommer nya "hemlösa" oavsett. Alla har sina historier och det är tragiskt.
Det är bra att hon har en kille. Annars hade hon ju varit själv. Och att hon tränar är positivt jämfört med de människorna som jag sett som gett upp.
Jag ger aldrig upp. Däremot är jag, liksom många andra, beroende av folk runt omkring för min överlevnad.
Neuropsykiatriska utredningen utfördes på mig innan diagnostrenden drog igång. Då klassades jag som dampig med asperger. Men tror damp har växt bort men jag lever inte upp till min ålder beteendemässigt. Rätt omogen av mig pga impulsiviteten och alla idéer jag slänger ur mig hela tiden.
Jag var vuxen och drogfri när utredningen gjordes och hade failat gymnasiet flera gånger innan drogerna hittade mig. Fan vad lugn jag blev av tjack. Helt sjukt. Minns det som om det var igår. Allt bara stannade upp och jag orkade med det som hände runt omkring mig.
Tyvärr har CS mycket sides så. Är inte på det sedan flera år tillbaka och det har lett till ett litet knepigt beteende med begångna brott osv. Och mycket glömska samt aggressiva utbrott/beteende. Jag har ett jävla humör.
Går liksom tillbaka till att vara en dryg 15-åring utan min medicin. Har försökt nu flera år utan och få någon ordning men psyk och alla är överens om att jag måste äta medicin.