Till minne av förintelsemyten: Hédi Fried som vittne MOT "förintelsen"?

En av Adolf Eichmanns ställföreträdare, Dieter Wislicenys, konstaterade efter kriget att al-Husseini aktivt hade uppmuntrat utrotningen av Europas judar[25]. Tyskarna ville ha arabernas stöd mot en framtida judisk stat och Hitler försäkrade att "det judiska problemet" i Mellanöstern skulle "åtgärdas".

Det finns uppgifter som tyder på att om tyskarna skulle ha erövrat Kairo så hade man haft planer på att utrota dess judiska befolkning. Emellertid skall den tyske befälhavaren Erwin Rommel skarpt ha motsatt sig dessa planer, vilket medförde att den SS-officer som erhållit detta uppdrag, Walter Rauff, återvände till Tyskland med oförrättat värv.

Nyligen upptäckta dokument i tyska UD samt militärarkivet i Freiburg im Breisgau visar att nazisterna planerade en utrotning av de palestinska judarna vid en eventuell seger mot britterna i Egypten.[28] Det finns även uppgifter som indikerar att al-Husseini skulle ha erhållit kopior på ritningarna till Auschwitz, i syfte att kunna uppföra en snarlik anläggning, vilken avsågs lokaliseras till området kring Nablus i det brittiska Palestinamandatet. För detta ändamål avsåg man upprätta en särskild enhet inom SS benämnd "Einsatzkommando Ägypten", men vars verksamhet inte bara var avsedd att enbart beröra Egypten, utan även ändra områden i mellanöstern. Emellertid kom denna enhet aldrig att förverkligas, vilket troligen kan hänföras till att förutsättningarna för denna enhets verksamhet bortföll efter Slaget vid el-Alamein. I en bok som behandlar dokumenten drar författarna slutsatsen att Haj Amin al-Husseini var Tysklands viktigaste kollaboratör.[29][30]

Sammanfattning tyskarna o muslimerna skulle hjälpa varandra med förinta judarna.


ja samma som de får ej komma in i landet/länderna.

Konferensen blev ett totalt misslyckande vad det gällde att hjälpa de europeiska judarna i deras svåra situation. Alla de deltagande länderna uttryckte stor sympati med de förföljda judarna, men förklarade samtidigt att de inte kunde ta emot fler flyktingar. Skälen var främst ekonomiska och sociala hänsyn samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en rädsla för att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism och ”ett judeproblem” i det egna landet.
De flesta länder skärpte istället sin flyktingpolitik gentemot judar under 1938–1939. Problemet för de förföljda judarna i slutet av 1930-talet var inte att få lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat land.
Där bland var både ryssland o sverige och england frankrike m.fl. Tro den enda land som ville ta emot judiska flyktingar var någon bananland i Karibien.

Men var inte Jesus en föregivet död jude som det "västerländska samhället" började tillbe som varandes "Gud", med början nästan 2000 år sedan?

Om nazisterna är som du påstår så borde de vilja att så många judar dog som möjligt och inte tvärtom

Vart tog alla gamla tyskar vägen som arbetade i lägren?
Måste ju funnits många av dessa som kunnat berätta. Devisen "när man blir gammal blir man religiös" borde ju gälla även dessa. Alltså att de blir "ärligare", vill göra bot (i händelse av begågna missgärningar) eller rent av förklara hur hemskt (om det var det) det var.

Eller belades dessa med tunghäfta? Mördades?
Jag har ytterst svårt att ta till mig något om det bara är "ena sidan" som får komma till tals.

Vidare borde det finnas barn till dessa som kan återberätta vad far eller mor sa "efter en dag på jobbet".
Det borde finnas anteckningar och dagböcker, yttre personal som servade lägren med förnödenheter och många andra inblandade som kunnat berätta och vittna.

Jag har undrat över detta också. Borde det inte finnas en riklig flora av lägervakter som kan vittna om högarna med brinnande lik, händelser i kön till gaskammaren osv

Det känns som infon kring lägren är extremt fragmentarisk

Jag vet EN intervju, det är med en lägervakt i Trenlinka (tror jag) i dokumentären Shoah. Den innehöll en del gory detaljer

Men det borde finnas enormt mycket mer.

Ja, det finns en enorm mängd vittnesmål bevarade, oberoende av varandra och samstämmiga, av bl a lägervakter som beskriver alla hemskheter och rådde och skedde i lägren. Det är bara en enkel googling bort om man är intresserad.

Hédi Fried är en professionell judinna och så kallad förintelseöverlevare som spenderat sitt yrkesverksamma liv med att problematisera och sjukdomsförklara europeisk etnocentrism, samtidigt som hon aktivt organiserat sig i etnoreligiösa samfund för sin egen sort. Hon hamnade på löpsedeln i samband med att ha ljugit om att Ulf Kristersson lovat henne att aldrig någonsin samtala eller samarbeta med SD och Jimmie Åkesson.

Hyckleriet åsido så har Fried författat ett antal böcker om "förintelsen", och föga förvånande är berättelserna och vittnesmålen historiografiskt värdelösa, och består snarare av dramatiserade skildringar av klassiska förintelseteman, med en moraliserande och anklagande ton gentemot de icke-judiska läsarna.

Något som slog mig efter att ha skummat igenom Frieds berättelse i sin helhet är följande: Fried föddes 1924 och växte upp i staden Sighet i nordvästra Rumänien, som under kriget tillhörde Ungern. I maj 1944 så deporterades hon tillsammans med sin familj till Auschwitz. Deportationen av de ungerska judarna tillhör en av de mest notoriska aspekterna av förintelsemyten, och historiker antog i årtionden att samtliga judar, med extremt få undantag, "gasades" direkt vid sin ankomst till lägret. Precis som de flesta sena efterkrigsskildringar av Auschwitz (Frieds bok Skärvor av ett liv utkom så sent som 1992) så är Frieds bok stöpt i väletablerade efterkrigsdogmer kring Auschwitz, och innehåller alla de gamla klyschorna om "selekteringar" och "doktor Mengele". Anmärkningsvärt nog så selekterades både Hédi och hennes väninna Livia till arbete, medan familjen "gasades". "Gasningen" av resterande familjemedlemmar är en axiomatisk sanning som vi okritiskt förväntas acceptera, trots att varken Fried eller vänninan Livia Fränkel någonsin bevittnade någon gasning i Auschwitz eller ingick i något Sonderkommando. Hon erkänner lakoniskt att både mamman och pappan "försvann på perongen".

Efter en förhållandevis kort vistelse i Auschwitz så deporterades slutligen Fried till Hamburg, och kort därefter till sjuklägret Bergen-Belsen, där hon fick tyfus och senare befriades.

Nu till verkligheten: det dröjde fram tills 90-talet innan ortodoxa förintelseforskare motstridigt tvingades acceptera att hundratusentals av de ungerska judar som påstods ha "gasats vid ankomst" de facto hade deporterats vidare till andra koncentrations- och arbetsläger, i enlighet med en numera välkänd plan att sätta judarna i arbete i bl.a. Baltikum. Av de ca. 410 000 judar som deporterades från Ungern fr.o.m. maj 1944, så vet vi att minst 107 000 (externa källor konstaterar att så många som 184 000 av de judar som deporterats upp till 29:e maj 1944 var ämnade för arbetsläger efter transferering i Auschwitz) transfererades genom Auschwitz till andra läger utan att registreras, varav nästan 80 000 transfererades genom självaste Birkenau. Tiotusentals huserades temporärt i ett transitläger (Durchgangslager) innan de skickades vidare till bl.a. Stutthof. Relativt nya dokument från Stutthof har bl.a. kunnat intyga att transporter med ungerska judar från Kaunas och Riga anlände till lägret mycket sent under kriget, vilket stadfäster det faktum att de ungerska judarna inte i huvudsak "gasades vid ankomst", utan mycket riktigt transfererades vidare till andra läger i bl.a. Baltikum.

Frieds berättelse är helt i linje med den historiografiska verkligheten kring Auschwitz, men står i skriande kontrast till förintelsemyten. I beskrivningen av Frieds öde så konstateras att tyskarna i allt väsentligt redan förlorat kriget 1944, men att "förintelsen fortsatte, in i det sista". Med andra ord så var syftet med de ungerska deportationerna att utrota så många judar som möjligt innan kriget var slut, men de verkliga omständigheterna bedrar propagandamyten: att selekteringar för arbete ägde rum, och att hundratusentals i själva verket skickades till arbetsläger och överlevde kriget. I Frieds fall så kunde hon helt enkelt ha selekterats för gasning, men hamnade slutligen i sjuklägret Bergen-Belsen, där hon överlevde kriget (till skillnad från Anne Frank, som avled i tyfus i Bergen-Belsen efter att ha deporterats från Auschwitz). Precis som många andra ungerska judar så bedrar deras blotta överlevnad föreställningen att någon utrotningskampanj överhuvudtaget försiggick. I fallet med Stutthof så påstås massavrättningar av sjuka, äldre och barn ha genomförts strax innan evakueringen av lägret i samband med sovjeternas intåg, men dokumentationen säger den raka motsatsen: tusentals barn under 15 år från Kaunas och Riga deporterades till Stutthof, och senare vidare till Auschwitz, mellan juli och september 1944, där de sedermera befriades och överlevde kriget. De påstås alltså mirakulöst ha överlevt de förmodade massavrättningarna av "odugliga ätare" i Baltikum, för att sedan överleva avrättningarna och gasningarna i Stutthof, och sedan massgasningarna av judar i Auschwitz, för att till slut befrias från Auschwitz i januari 1945... Enbart i Auschwitz så befriades över 7000 fångar som fortfarande fanns kvar i lägret vid sovjeternas intåg, alla potentiella ögonvittnen beredda att förtälja om infernot.

Frieds öde är alltså i mångt och mycket typiskt för så kallade förintelseöverlevare. Det som gör hennes berättelse extra intressant är det faktum att hon ingick i de ungerska deportationerna i maj 1944, som enligt traditionell historieskrivning nästan uteslutande "gasades vid ankomst", men som vi idag vet framförallt transfererades vidare till andra läger i både Tyskland, Polen och Baltikum. Frieds berättelser har lågt historiografiskt värde och innehåller inga detaljer eller meningsfulla uppgifter om hur påstådda gasningar gick till, men befäster istället revisionisternas ståndpunkt om att skräckpropagandan om massgasningar av framförallt ungerska judar saknar förankring i verkligheten, och att påståendena om industriell massutrotning av judar står i diametral motsats till vad vi faktiskt vet om förehavandena i Tysklands koncentrationsläger, om deras evakueringar och de judar och "vittnen" som faktiskt överlevde i hundratusentalen från de olika lägren, men som enligt ortodox historieskrivning borde ha avrättats eller "gasats" – speciellt i sken av att tyskarna ständigt påstås ha ödslat astronomiska resurser på att "röja undan alla bevis".