2008-06-16, 23:03
#1
Jag är trött, så jag uutrycker mig klart och kortfattat :
Jag är en kille på 17 år. Jag är inte någon "emo" (för saknad av bättre ord), inte av något slag.
I november förra året så blev jag slagen ganska hårt fysiskt av en full person efter att jag spillt några Xanor på golvet på en fest. Efter det så blev "kompisar" misstänksamma och jag visste hur folk kallade mig "knarkare" bakom min rygg. Jag brydde mig inte först, faktiskt inte mkt nu heller då jag bara kan förneka det. Men oavsett om jag förnekar det så har det liksom satt sig i bakhuvudet och jag mår inte psykiskt bra av det eftersom att folk började stänga mig ute osv, till en mild grad iaf.
Dagen innan julafton 07, kom jag hem efter en ganska tråkig kväll med en av mina få polare. Jag hade en sockerbit med syra som jag, dumt som fan, proppade i mig. Jag var trött men kunde inte sova och jag underskattade drogen. Efter många timmar av att ha suttit uppe och "njutit" av syran så ville jag gå och lägga mig. Det kunde jag icke och alla sorters demoner osv dök upp i mitt sinne och mitt psyke knäcktes totalt. Lång historia kort; besvikna och arga föräldrar, en natt på akuten, sömntabletter. Jag skämdes hela julaftonen där jag satt med min ovetande släkt och mina medvetna föräldrar.
Händelsen med syran har satt sig hårt i mitt psyke och sen dess har jag kännt mig svag. Jag kan inte beskriva skräcken och terror mitt psyke upplevde under de timmarna, och jag ångrar det över allt annat. Detta kom på något sätt ut (trots att jag ej berättade för någon) till "polare" som blev förbannade och en av dessa "polare" som jag kännt sen förskolan slog nästan ner mig.
Jag har haft svårt att somna på nätterna och tankar om allt som hänt kommer fortfarande tillbaka. För att självmedicinera mig själv på något sätt så började jag använda cannabis för mycket. Wake 'n bake och röka hela dagen i skolan osv flera veckor i sträck. Efter att ha haft en paus i 1 månad så kände jag mig extremt nedstämd, isolerade mig själv osv. Jag har inte någon att prata med det direkt. Oc h jag antar att jag inte riktigt vågar prata med polare som jag fortfarnade har kvar eftersom de inte kan ta det på allvar och jag vill inet framstå som nån attention whore heller. Jag ser det som att jag säger "Snälla tyck synd om mig jag känner att jag mår dåligt", när det i sjävla verket är mycket värre än så.
Har extrem ångest och önskar att inget av detta skulle ha hänt överhuvudtaget. Jag har förlorat intresset i musik, jag har lite socialt liv, jag orkar inte vara social med kompisar. Jag orkar inte anstränga mig för att ta kontakt. Jag är en ointressant person som folk tröttnar på.
Jag läste innan en tråd om någon som inte hade lärt sig de social reglerna, och det är precis sp jag känner mig. Jag vet inte hur man är social. Jag sncakar med folk på msn, men konversationer är alltid "Vad gör du?" "Okej, kul" "Läget då?" osv. Standard hela skiten.
Har en riktig polare som aldrig har testat droger(dvs skulle aldrig förstå mina psykiska dilemman), som jag hänger med ibland. Annars är skolan min enda sociala väg ut från min isolering, och nu är det sommarlov och jag är desperat för social kontakt. Och även om jag hänger med ut på fester ibland, så känns allt så oäkta på något sätt. Det känns tomt och tråkigt. Hela min livssyn är pessimistisk och jag finner ingen glädje i att leva som jag gör.
Jag har inga direkta sjävlmordstankat eller något sådant, men jag känner mig extremt tom och omotiverad att göra någonting alls. Jag har bestämt mig att sluta bruka cannabis men det känns som om det är det enda sättet som jag kan vara glad på, vilket jag är då jag gör det, men när man kommer ner från ruset inser man att det inte hjälper.
Möjligt att ajg ville skriva av mig lite, men faktum kvarstår att jag fan inte mår bra
Behöver råd eller whatever.
Jag är en kille på 17 år. Jag är inte någon "emo" (för saknad av bättre ord), inte av något slag.
I november förra året så blev jag slagen ganska hårt fysiskt av en full person efter att jag spillt några Xanor på golvet på en fest. Efter det så blev "kompisar" misstänksamma och jag visste hur folk kallade mig "knarkare" bakom min rygg. Jag brydde mig inte först, faktiskt inte mkt nu heller då jag bara kan förneka det. Men oavsett om jag förnekar det så har det liksom satt sig i bakhuvudet och jag mår inte psykiskt bra av det eftersom att folk började stänga mig ute osv, till en mild grad iaf.
Dagen innan julafton 07, kom jag hem efter en ganska tråkig kväll med en av mina få polare. Jag hade en sockerbit med syra som jag, dumt som fan, proppade i mig. Jag var trött men kunde inte sova och jag underskattade drogen. Efter många timmar av att ha suttit uppe och "njutit" av syran så ville jag gå och lägga mig. Det kunde jag icke och alla sorters demoner osv dök upp i mitt sinne och mitt psyke knäcktes totalt. Lång historia kort; besvikna och arga föräldrar, en natt på akuten, sömntabletter. Jag skämdes hela julaftonen där jag satt med min ovetande släkt och mina medvetna föräldrar.
Händelsen med syran har satt sig hårt i mitt psyke och sen dess har jag kännt mig svag. Jag kan inte beskriva skräcken och terror mitt psyke upplevde under de timmarna, och jag ångrar det över allt annat. Detta kom på något sätt ut (trots att jag ej berättade för någon) till "polare" som blev förbannade och en av dessa "polare" som jag kännt sen förskolan slog nästan ner mig.
Jag har haft svårt att somna på nätterna och tankar om allt som hänt kommer fortfarande tillbaka. För att självmedicinera mig själv på något sätt så började jag använda cannabis för mycket. Wake 'n bake och röka hela dagen i skolan osv flera veckor i sträck. Efter att ha haft en paus i 1 månad så kände jag mig extremt nedstämd, isolerade mig själv osv. Jag har inte någon att prata med det direkt. Oc h jag antar att jag inte riktigt vågar prata med polare som jag fortfarnade har kvar eftersom de inte kan ta det på allvar och jag vill inet framstå som nån attention whore heller. Jag ser det som att jag säger "Snälla tyck synd om mig jag känner att jag mår dåligt", när det i sjävla verket är mycket värre än så.
Har extrem ångest och önskar att inget av detta skulle ha hänt överhuvudtaget. Jag har förlorat intresset i musik, jag har lite socialt liv, jag orkar inte vara social med kompisar. Jag orkar inte anstränga mig för att ta kontakt. Jag är en ointressant person som folk tröttnar på.
Jag läste innan en tråd om någon som inte hade lärt sig de social reglerna, och det är precis sp jag känner mig. Jag vet inte hur man är social. Jag sncakar med folk på msn, men konversationer är alltid "Vad gör du?" "Okej, kul" "Läget då?" osv. Standard hela skiten.
Har en riktig polare som aldrig har testat droger(dvs skulle aldrig förstå mina psykiska dilemman), som jag hänger med ibland. Annars är skolan min enda sociala väg ut från min isolering, och nu är det sommarlov och jag är desperat för social kontakt. Och även om jag hänger med ut på fester ibland, så känns allt så oäkta på något sätt. Det känns tomt och tråkigt. Hela min livssyn är pessimistisk och jag finner ingen glädje i att leva som jag gör.
Jag har inga direkta sjävlmordstankat eller något sådant, men jag känner mig extremt tom och omotiverad att göra någonting alls. Jag har bestämt mig att sluta bruka cannabis men det känns som om det är det enda sättet som jag kan vara glad på, vilket jag är då jag gör det, men när man kommer ner från ruset inser man att det inte hjälper.
Möjligt att ajg ville skriva av mig lite, men faktum kvarstår att jag fan inte mår bra
Behöver råd eller whatever.
