2008-05-23, 03:56
#1
En kompis till mig flyttade precis till Irland med sin flickvän. Han har gjort lumpen och är/var nog en rätt nationalistisk svensk. Han har bott här med sin irländska flickvän, men tills sist så flyttade han.. och lustigt nog så var det hans påfund. Anledning han gav mig. "Sverige finns inte mer".
Vi drack friskt och diskuterade det hela, och han sa helt enkelt, att han inte skulle kunna tänka sig att kämpa för vad sverige har blivit. Känns väl lite fegt att fara istället för att kämpa, men här är tankarna bakom.
1. Välfärdstaten: Den har hackats långsamt i bitar, och är i princip död/döende. Den kan inte överleva den överdrivna belastningen okontrollerad massinvandring.
2. En rätt fullständing kollaps i tilltro för landets styre. Nu talar jag om alla partier, oberoende om vem som är i regeringen. De korrekta och flitiga arbetet som gjorts i generationer för att stoppa rasism har tyvärr skapat en sidoeffekt som är en mental block, där vissa frågor ej ens får nämnas.
3. Kultur: Ja visst kan man uppleva svensk kultur i små fickor, ute på landet och i en del småstäder men i stora delar av sverige så kunde jag lika bra vara nere på nån marknad i mellanöstern. Jag har inte några rasistiska åsikter, men är det ändå inte lite kul, att i vissa städer kan jag möta 22 personer innan jag ser en "etnisk svensk?"
Jag understryker svensk kultur, inte nödvändigtvis svensk etnicitet. Det finns gott om bruna och svarta svenskar. Men det känns mer och mer som att det finns väldigt stora grupper av invandrare som glatt skiter i både lagar, svenska värderingar och att på något sätt integrera sig i samhället.
Vad är planen för den misslyckande invandrarpolitiken? Ingen. Inte ett ord sägs om att stävja invandringsflödet till sverige. Så detta kommer bara att bli värre, och värre.
Med en mindre invandringen så är jag säker på att varje liten neger kan bli en rejäl svensk. Smäller man upp portarna och låter 50000 bo i samma jävla småstad, utan jobb och ger dem bidrag.. ja det låter som en bra lösning.
4. Identitet. Okej det här går lite över i kultur, men låt mig försöka klargöra det.
Vi har stora block (och de växer) med 'svenskar' som ej delar svenska värderingar . De respekterar egentligen inte heller svenska lagar, eller ordning och rättsväsende. Något som verkligen har gjort min kompis så arg att han knappt kan tala är invandrares angrepp mot ambulans/räddningstjänst t.ex. eftersom han själv är brandman.
Måste även hålla med här, rätta mig gärna.. men mig veterligen. Varken rasistgäng, bråkiga raggare (när de fanns :P), mc-gäng.. ingen av dem har jag nånsin sett, eller hört talas om att de har angripit ambulans/brandkår. För att sporta med det så måste man vara fullkomligt icke-svensk.
Det finns absolut ingenting som verkar kunna stoppa att detta bara växer och växer. (SD kommer nog aldrig kunna bli stora nog för att utgöra en verklig föränding.) Så i slutändan så kommer seder och bruk från invandrare nästla sig in i "svenskheten". I långa loppet är jag, utan att skämta; orolig för etniska konfliker i stuk med balkan. (ja, skratta ni bara; men jag ser ur ett långtids perspektiv)
Själv ger det mig en god anledning att leva bara det möjligheten finns att jag kan se PK iter komma tripsande längs vägen i en påtvingad slöja om 30 år.
Han, precis som jag är inte facister; vi hade tilltro till det demokratiska systemet. Problemet är att ett visst samhällsklimat av politisk korrekthet, blandad med media som hårt håller på den politiska korrektheten och okvalificerat stöd för en ståndpunkt urholkar hela processen.
Det som jag själv funderade på var ju det "Om en invasion/allvarligt krisläge hotade Sverige, skulle jag vilja kämpa för vad Sverige blivit, och vad Sverige kommer bli?" Tyvärr måste jag säga; nej.
Vad finns kvar av Sverige? Ja landskapet förstås, men även om ryssen/muhammed tar över så far jag säkert behålla min sommarstuga ändå. Landskapet är inte det som gör att man älskar sitt land i min mening. Och sen språket förstås.
Språket och Landskapet, tyvärr är inte det ett land.
Sorry om jag skrev överdrivet långt, är litte smålullig och ville skriva av mig.
Vi drack friskt och diskuterade det hela, och han sa helt enkelt, att han inte skulle kunna tänka sig att kämpa för vad sverige har blivit. Känns väl lite fegt att fara istället för att kämpa, men här är tankarna bakom.
1. Välfärdstaten: Den har hackats långsamt i bitar, och är i princip död/döende. Den kan inte överleva den överdrivna belastningen okontrollerad massinvandring.
2. En rätt fullständing kollaps i tilltro för landets styre. Nu talar jag om alla partier, oberoende om vem som är i regeringen. De korrekta och flitiga arbetet som gjorts i generationer för att stoppa rasism har tyvärr skapat en sidoeffekt som är en mental block, där vissa frågor ej ens får nämnas.
3. Kultur: Ja visst kan man uppleva svensk kultur i små fickor, ute på landet och i en del småstäder men i stora delar av sverige så kunde jag lika bra vara nere på nån marknad i mellanöstern. Jag har inte några rasistiska åsikter, men är det ändå inte lite kul, att i vissa städer kan jag möta 22 personer innan jag ser en "etnisk svensk?"
Jag understryker svensk kultur, inte nödvändigtvis svensk etnicitet. Det finns gott om bruna och svarta svenskar. Men det känns mer och mer som att det finns väldigt stora grupper av invandrare som glatt skiter i både lagar, svenska värderingar och att på något sätt integrera sig i samhället.
Vad är planen för den misslyckande invandrarpolitiken? Ingen. Inte ett ord sägs om att stävja invandringsflödet till sverige. Så detta kommer bara att bli värre, och värre.
Med en mindre invandringen så är jag säker på att varje liten neger kan bli en rejäl svensk. Smäller man upp portarna och låter 50000 bo i samma jävla småstad, utan jobb och ger dem bidrag.. ja det låter som en bra lösning.
4. Identitet. Okej det här går lite över i kultur, men låt mig försöka klargöra det.
Vi har stora block (och de växer) med 'svenskar' som ej delar svenska värderingar . De respekterar egentligen inte heller svenska lagar, eller ordning och rättsväsende. Något som verkligen har gjort min kompis så arg att han knappt kan tala är invandrares angrepp mot ambulans/räddningstjänst t.ex. eftersom han själv är brandman.
Måste även hålla med här, rätta mig gärna.. men mig veterligen. Varken rasistgäng, bråkiga raggare (när de fanns :P), mc-gäng.. ingen av dem har jag nånsin sett, eller hört talas om att de har angripit ambulans/brandkår. För att sporta med det så måste man vara fullkomligt icke-svensk.
Det finns absolut ingenting som verkar kunna stoppa att detta bara växer och växer. (SD kommer nog aldrig kunna bli stora nog för att utgöra en verklig föränding.) Så i slutändan så kommer seder och bruk från invandrare nästla sig in i "svenskheten". I långa loppet är jag, utan att skämta; orolig för etniska konfliker i stuk med balkan. (ja, skratta ni bara; men jag ser ur ett långtids perspektiv)
Själv ger det mig en god anledning att leva bara det möjligheten finns att jag kan se PK iter komma tripsande längs vägen i en påtvingad slöja om 30 år.
Han, precis som jag är inte facister; vi hade tilltro till det demokratiska systemet. Problemet är att ett visst samhällsklimat av politisk korrekthet, blandad med media som hårt håller på den politiska korrektheten och okvalificerat stöd för en ståndpunkt urholkar hela processen.
Det som jag själv funderade på var ju det "Om en invasion/allvarligt krisläge hotade Sverige, skulle jag vilja kämpa för vad Sverige blivit, och vad Sverige kommer bli?" Tyvärr måste jag säga; nej.
Vad finns kvar av Sverige? Ja landskapet förstås, men även om ryssen/muhammed tar över så far jag säkert behålla min sommarstuga ändå. Landskapet är inte det som gör att man älskar sitt land i min mening. Och sen språket förstås.
Språket och Landskapet, tyvärr är inte det ett land.
Sorry om jag skrev överdrivet långt, är litte smålullig och ville skriva av mig.
__________________
Senast redigerad av goralux 2008-05-23 kl. 04:05.
Senast redigerad av goralux 2008-05-23 kl. 04:05.
Vilket blir ett minne blott snart.