Nihilism, meningen med livet?

Vet att det är en nihilism hysteri som förekommer men skulle behöva lite hjälp.
Jag håller på att göra ett arbete om olika livsåskådningar och har stött på problem angående frågan; vad är meningen med livet i nihilismen?

Är inte insatt i alla termer osv när jag letar runt på internet så det jag har uppfattat är väldigt luddigt men det jag har snappat upp i nnihilismen är att det inte finns någon självklar mening med livet, att det är upp till var och en själv att hitta sin egen uppfattning vad man värderar som viktigt.

Är jag helt ute och cyklar? Skulle vilja ha en rätt basic förklaring om den generella definition av meningen med livet i nihilismen

Som jag förstått det saknar helt enkelt nihilister tron på ett högre väsen och därmed är 'allt tillåtet'. Menar då att det inte finns några objektiva sanningar om moral, levnadssätt, etik och så vidare.

Det vill säga att de som förklarar sig nihilister eller nihilister i allmänhet anser sig ha rätt att hitta sina egna sanningar utan någons inverkan. Inte 100% though! <_>

Göra så mycket av möjligt av den lilla tiden man är levande?

Det finns ingen mening med livet utan du får/kan skapa din egen eller leva ett liv i apati om du nu känner för det.

Nihilismens mening med livet är ju att man skapar sin egen mening, vilket är mycket bättre än de flesta religioner där man tror på att nått sorts högre väsen bestämmer den åt oss.

Hävdar ni alltså att nihilismen skulle vara ett slags existentialism?

Nihilismen säger snarare att det inte finns något värde alls. Även om du skapar dig en egen mening så är det egentligen bara ett självbedrägeri. Nihilismen är alltså inte så mycket en filosofisk skola i sig, som ett tillstånd av "filosofilöshet", ett antitillstånd.

Att skriva om Nihilismen är alltså en ganska svår uppgift för, som du säger, den blir ganska luddig då den inte själv serverar några sanningar.

Föreslår att du byter inriktning och skriver om Existentialismen istället. Den är lättsmält och enkel att hitta material om. Låna Sartres "Existentialismen är en humanism" på biblioteket, du blåser igenom den på en eftermiddag.

Instämmer i CurryCurres beskrivning, däremot kanske inte i rekommendationen om existentialismen (obegriplig kontinental filosofi )

På den seriösa bogen: nihilism kan vara ganska mycket, beroende på i vilket sammanhang det används. Det kan vara en övergripande livsfilosofi (allt är meningslöst och all tro på mening är självbedrägeri). Ser man på t.ex. Wikipedia är det detta som avses. Mitt intryck är att det närmast är en provokation eller ett estetiskt, snarare än etiskt, ställningstagande.

En betydligt mer intressant form av nihilism är den sk värdenihilismen, som säger att värdepåståenden saknar sanningsvärde. "Det är fel att döda" är således inte rätt eller fel utan ett uttryck för vad talarens uppfattning. Alla värdepåståenden bör således uttryckas som att "jag anser att det är fel att döda", vilket lyfter fram det subjektiva i påståendena.

I Sverige har Uppsalaskolan som uppstod i spåren av Axel Hägerström varit tydligare förespråkare för detta. Den har då kommit att kallas "emotivism" (dvs värdepåståenden är uttryck för känslor snarare än fakta).

Nu slutar jag innan jag hamnar på alltför djupt vatten (jag har bara läst teoretisk filosofi på allvar)

Haha! Handsken är kastad.:-D Vänta bara tills jag fått en riktig dator och slipper skriva mina inlägg i mobiltelefonen... Dessa fördömt små knappar!

Annars håller jag som vanligt med dig om det mesta du skriver. Själv jämställer jag nog ALL nihilism med just värdenihilism, eftersom den rent epistemologiska nihilismen är så marginaliserad och saknar historisk genomslagskraft. Jämför bara med Dostojevskijs hårdhänta uppgörelse med moralen, i Bröderna Karamazov. Det är nihilismens kärna för mig åtminstone.

Ja, precis. Många förväxlar nihilism med Nietzche, som egentligen var existentialist.

Det finns ingen mening med livet för en nihilist. Ingenting spelar någon roll.

Jag ser fram mot det. Schopenhauer mot Moore. Då förstår jag att du behöver ett bättre tangentbord. Kontinentala filosofer tenderar att använda flera ord


Klokt sagt. Det är dock alltför länge sedan jag läste Dostojevskij, så jag kan inte omedelbart relatera till det. Jag brukar själv utgå från att "nihilism", "värdenihilism" och "emotivism" är samma sak, men jag har förstått att det här på forumet faktiskt finns ett intresse för "riktig" nihilism.

Men, som sagt, det skulle kunna bli lite intressant om man utgick från estetik snarare än etik i analysen. Själv känner jag inte att jag vågar ge mig på något sådant.