Finns altruism (ett personligt fall här)?

Min polare påstår att äkta altruism inte existerar, eftersom då försvinner precis allting vad mänskligheten skapat sin vetenskap på eftersom kausalitetsprincipen då faller.

Jag har hoppat av min skola för att jag inte pallar med min hjärna. Jag sitter bara där och mår dåligt, jag skulle må så mycket bättre av att bara sitta hemma och lyssna på musik och spela bas och lira dator (eftersom jag kan sitta hemma hur länge som helst utan att behöva träffa folk, mitt människosug har försvunnit).

Nu är det så att jag är en skillad basist och de klarar inte av att lira en sak utan mig eftersom baslärarn inte finns till hands. För min del skulle de kunna ruttna i helvetet, men jag gör det för att bara jag kan se till så att de får spela. Jag får dock inte ut någon positiv känsla från det här. Jag sitter där och har ångest, har gitarren i min hand och tror att jag är grym.

Fråga vidare gärna, min polare och jag kom fram till ett antal saker så ja.

Du behöver inte få en positiv känsla direkt länkad till händelsen (-erna), utan det kan mycket väl vara indirekt. Det finns mycket i det omedvetna, och bara det faktum att du gör en stor sak av det, diskuterar det och visar på forum, visar att du lägger ned tid på att tänka på dina tillfällen, och att det finns mer bakom än du kanske erkänner för dig själv. Det är MYCKET svårt att analysera sig själv korrekt.
Bara spekulationer givetvis.

Inte för mig. Bara i sammanband med folk eftersom jag övertas av stormar med känslor.

Alltså vi har gått igenom det mesta. Jag gör det bara för att de ber mig. Jag gillar inte att spela med dem, jag kommer kanske möjligtvis tycka att det är lite kul att spela live (detta har jag inte haft i åtanke tidigare). Men HUR kan altruism ens då finnas? Om man ska ta med allt det undermedvetna som ännu inte hunnit bearbetas, vem var idioten som kom på det? Och varför i helvete har det något fäste i dag?

gagg_OLF, jag blev lite nyfiken på din polares teorier. Hur menar han (?) att kausalitetsprincipen skulle falla bara för att det går att agera utan egenintresse? Jag är lite allmänt slö i huvudet idag, så jag pallar inte med att försöka lista ut det själv i skrivandes stund.

Annars låter du lite deprimerad och trött på livet. Inget konstigt med att du vill isolera dig från andra människor, sånt kommer och går skulle jag gissa i de flesta människors liv. Om du lider så mycket av att hålla i baslektionerna kanske du skulle ta en paus, jag tror nog att de borde kunna förstå om du inte orkar med det just nu. Jag brukar känna en slags plikt att ställa upp för andra, men det finns en gräns för hur långt jag tillåter det att gå.

Jag har hoppat av skolan alltså. Även om det är tortyr ändå så går jag, för att de ber mig liksom. Det suger att vara där, det är roligare att vara hemma, jag har inte fått något tack, de har sagt till mig rakt i ansiktet "om du går på musiklektionerna så klarar jag av att du slutar".

Jag borde egentligen säga att jag är med, och sen dagen innan showen så bara skiter man i det. Skiter i en hink och lämnar den där basen ska stå.

Jo, de där funderingarna på hämnd kan vara rätt sköna för stunden, men att verkligen göra så är inget jag skulle rekommendera. Var rak istället och förklara varför du inte orkar med och lämna sedan gruppen. Jag tror verkligen att det skulle vara bättre för dig, både ur synvinkeln att du kan leva med dig själv efteråt och för andra att de slipper se dig som opålitlig och snacka en massa skit om dig. Du har ingen aning om vad de eventuellt skulle kunna hitta på om dig om de är riktiga svin.

Och så var det ju där med kausalitetsprincipen och altruism som gjorde mig nyfiken på vad din kompis menade..

Nej alltså, jag kan inte inte spela med dem. Även om det suger för mig som fan att gå upp tidigt på morgonen, bli tvingad att duscha och skit, sen att sitta där med min orättvisa hjärna och bara lida, det är ändå mer värt för alla dem att få spela. Tror jag. Jag får inte heller ut något av att upprätthålla denna "rättvisa".

Jag vet inte om det andra, försöker nå honom nu om det. Återkommer.

EDIT:Ja, alltså det han menade var att en RIKTIG handling som baseras rent på osjälviskhet, hur man än böjer det inte finns. Men om man slänger in faktumet att man inte TÄNKER på sitt eget, då finns altruism.

Varför i helvete finns altruism? Altruism betyder ju bara en god gärning. Jag menar alltså att jag trodde att det var något speciellt utöver den goda gärningen, men det är alltså bara en ism på en god gärning?

Om alla handlar utifrån egoism så säger själva grunden att alla dribblar runt i slaskhinken som är gemensam kunskap som generation efter generation med sina sinnen omtolkar som "unikt". Det är samma skit generation efter generation vi måste hantera.

Förstår ej.

Betyder även förklara gärna närmre.

Jag skulle vilja påstå att om man sitter och glor in i väggen enbart för att man är så jävla uttråkad så är det helt utan personlig vinning. Inget dagdrömmande, no nothing.

Men vem vet, kanske fungerar som någon slags terapi för det undermedvetna eller dylikt.