Bygga egen lycka på andras olycka?

Går det egentligen ur ett lite längre perspektiv? Satt för en stund sedan i en park och påmindes om att jag gjort bort mig rejält på fyllan för ungefär en vecka sedan. Det gör mig egentligen inte alls mycket, sånt händer, men andra saker som gör att det känns tungt har krupit sig på de senaste dagarna mer än vanligt. Efter att ha blivit påmind om hur jag gjorde bort mig, plus tänkandes på allt annat som är skit för tillfället, så såg jag en hemlös som letade tomburkar. På bara någon sekund kom jag på hur lite jag har att klaga på egentligen, och plötsligt kändes saker och ting inte så dumma ändå.

Nu sitter jag dock här igen och mår som fan, precis som innan. Tanken på den hemlöse gör mig inte ett dugg mer uppåt just nu. Det finns folk som svälter, inte har någonstans att bo, är totalt ensamma osv, medan jag lever bra här. Egentligen borde jag väl må hur bra som helst kan det tyckas? Då kommer det till saken - tanken på att folk har det så mycket sämre kan göra en mer avslappnad (om inte annat) för en stund, men sedan sitter man i skiten igen. Går det att ens bygga mer än en stunds lycka på vetskapen att man har det fan så mycket bättre än otroligt många andra?

Folk verkar ha en tendens att inte förstå deprimerade personer (nu ska ni inte tro att jag är djupt deprimerad, många av er mår ljusår sämre än jag gör), man anser just att man inte har någon anledning till att vara nere eller bitter, att det är ett typiskt I-landsproblem. De förutsätter indirekt att man ska kunna bygga sin lycka på att andra har det sämre, att man ska vara glad för det man har.

Min fråga då (äntligen nu efter onödigt mycket text): Går det att, som deprimerad eller ångestfylld, känna sig mer uppåt en längre tid tack vare vetskapen att andra har det sämre? Är det vetskapen om andras misär som bidrar till en depression som bara smyger sig på (utan traumatiska händelser)?

Nej, inte någon längre tid om du är en vad man kan kalla för en normalempatisk människa.

Behovet av gemenskap med andra människor är allt för starkt. Att alienera sig kan tvärtom på lång sikt motverka en känsla av harmoni och livsglädje.

Så skadeglädje bör nog brukas i moderation...

Var ungefär vad jag tänkte mig.

Vill dock skilja på känslan att vara glad eftersom man vet att man har det väldigt bra i jämförelse med 2/3 av världens människor och skadeglädje. Man känner inte lycka eftersom de har det dåligt, utan för att man fattar hur bra man själv har det i jämförelse, det är skillnad. Det kan ju också tänkas att för mycket sådana försök att se det från den ljusa sidan kan dra ner en ännu mer i skiten, då man kanske känner det på sitt samvete att så otroligt många inte har alls drägliga livsförhållanden.

Jo, om jag är deppad och ser nån riktig snyftdokumentär om nåt stackars HIV-barn i Afrika eller om handikappade dvärgar på Outsiders så brukar jag genast må lite bättre. Men det är bara temporärt, man glömmer så snabbt...

Känslan av att vara lycklig och tillfreds är så subjektiv, så jag tror inte det skulle vara hållbart att jämföra sig med andra människors situation för att på det sättet må bättre. Mår du dåligt så finns det ju skäl till varför du mår dåligt. Och skälen försvinner inte bara för att du ser någon som mår ännu sämre (eventuellt.... den hemlöse kanske inte mår speciellt dåligt... det är Din tolkning att han gör det). Däremot så kan vi väl känna tacksamhet över att vi har det så bra som vi har det, materiellt sett, här i Sverige. Men tacksamhet gör dig inte nödvändigtvis lycklig eller välmående.

Personligen tycker jag mest att vetskapen om hur illa så många människor far i världen får mig att må ännu sämre.
mvh
tt

Den hemlöse kanske var jättelycklig efter att han precis hittat en burk?

Lycka får man av socialt umgänge och närhet till andra människor, så våran i-värld är knappast en garant för att vi ska vara lyckliga.

Är det motsatta möjligt? Att långsiktigt bli glad över andras lycka? Det är ju mycket mer konstruktivt i alla fall.

Det tror jag. Är folk runt omkring dig lyckliga så är det lättare för dig att vara lycklig.

inte när man känner att man är en begränsning för det sociala utbytet i en grupp. Det är lättare att må tillfälligt bättre men den underliggande problematiken är kvar. och likt ovan skapas det, iaf för mig, jobbiga känslor när jag inte kan uppleva och visa samma lycka.