2006-12-18, 00:26
#1
Upptakten
På fredagen inledde jag tre dygns vansinnesrus med något så oskyldigt som ett stort glas vin, innan jag traskade iväg till Ajs, som lovat att bjuda på tjack.
(Jag var väldigt sugen på denna underbara drog, eftersom jag inte tagit något av den på fyra månader och jag brukade ju ändå dra tjack varenda dag förr!)
När jag kom dit och var lagom salongsberusad, befann sig där en för mig okänd person, varför jag hejdade impulsen att ropa "show me the dope!" och tände istället en cigarett och bad om ett glas cola, eftersom det stod en tvålitersflaska på bordet. Snart nog dök dock det utlovade tjacket upp, serverat på en tavla, och jag hackade noggrant upp detta med hjälp av en brytbladskniv, vilket visade sig vara ett något sämre redskap än de industrirakblad, som jag personligen föredrar. Hur som helst dröjde det en bra stund, innan jag lade märke till någon effekt, så jag bad upprepade gånger efter mera tjack, och till slut färgade det på -- ordentligt.
Ungefär vid det laget ringde en vän till mig och bad att få komma dit. Jag frågade Ajs, som svarade "helst inte", mot vilket min polare invände med att informera om den haschkaka, som han nyligen inhandlat av en minderårig langare. Således var han varmt välkommen, och snart satt vi och puffade; först i en pipa och så småningom plockade Ajs fram en stor glasbong och polaren blev glasbäng. Han tackade dock nej till tjacket -- för tillfället.
Jointen i källaren
Litet mera tjack och braj senare var det dags att börja röra på sig för att inhandla mera av det vita pulvret, men jag och haschpolaren kunde inte följa med till kranen. Dock lyckades jag hustla till mig en handfull kapslar med tramadol, som jag svalde, innan vi företog promenaden. Jag och haschpolaren slog oss ned på trappan till en pizzeria och väntade in tidningsbudet, från vilket jag tjatade till mig en tidning, som vi läste. Det stod inget intressant i den. Eftersom det börjat bli kallt, beslöt vi att flytta oss till en varmare plats och uppsökte en trappuppgång, som mot all förmodan visade sig vara öppen. Vi slog oss ned i källaren.
Väl nere i källaren började min polare sprida ut sina grejer över hela golvet. Det var mestadels tidningar och böcker, men också en pistol, "samma som James Bond har", förklarade han stolt, varefter han plockade upp en liten filmkamera, smetade in ansiktet med teaterblod och började filma. Det här var inte en lämplig scen, om det skulle dyka upp någon, insåg jag, men frös för mycket för att vilja gå ut i kylan riktigt ännu, så jag föreslog att rulla en joint.
Precis när jointen var färdig, hörde vi fotsteg och röster alldeles i närheten, så jag hoppade upp nojig som fan och sprang ut. Polaren följde med något långsammare, eftersom han skulle rafsa ihop sina grejer, men det kom ingen, så jag kunde gå ned igen. Vid det laget var jointen försvunnen, så jag erbjöd mig speedat att rota igenom polarens väska för att snabbt hitta den och dra därifrån, innan det kom någon på riktigt. Han hade all möjlig skit i väskan, allt från kaffeindränkta handdukar till lös ammunition. Under tiden filmade han mig och hade mycket roligt åt mina hastiga rörelser. Till slut kom jointen fram och vi tände den i källaren, medan han filmade. Snart spred sig den ljuva doften av cannabis i hela trappuppgången, och vi beslöt att snarast avlägsna oss.
Bilinbrottet
När vi kom ut ville jag provskjuta pistolen. Det fick jag inte, och vi vandrade hastigt vidare och skickade jointen mellan oss, tills vi kom till en parkering. "Vi snor en bil", sade polaren plötsligt och började leta i fickorna. "Fan, jag har inte mina verktyg med mig", konstaterade han. "Behövs inte", replikerade jag, och öppnade bakdörren på en kombi. Det var en bilbarnsstol i baksätet. Centrallåset är ett av de mest ömtåliga systemen i en bil men också ett av de minst prioriterade; samtidigt glömmer de allra flesta barn att manuellt låsa dörren efter sig, så ett hett tips är att checka bakdörrarna på misstänka familjebilar.
Nå, jag öppnade således även förardörren, och klev försiktigt in för att inte orsaka onödigt oväsen. Med sådan tur ligger förmodligen nyckeln bakom solskyddet, tänkte jag, och fällde ned det. Ingen nyckel. Jag rotade därefter igenom handskfacket utan att hitta någon nyckel. Däremot plockade jag på mig ett par solglasögon. Bilstereon gick inte att få loss, så jag gick ut igen och var mycket glad för mina nya solglasögon.
Polaren hade nu blivit nojig och ville gå därifrån, så vi gick runt kvarteret. Jag bad att få låna pistolen. Det fick jag, men först släppte han ut magasinet och stoppade detta i fickan, eftersom jag verkade litet för taggad och skjutgalen. I princip är jag emot våld, men jag hyser en viss fascination för handeldvapen. "Akta, det kommer en kille där", säger min polare, och jag noterar, och stoppar ned pistolen i innerfickan på rocken. För att se oberörd ut plockar jag upp en cigarett, men tvingas därmed först plocka upp vapnet, vilket jag snabbt insåg var litet klantigt, så jag stoppar snabbt ned pistolen igen. Dock har jag glömt tändaren, varför jag måste plocka upp pistolen igen, innan jag hittar tändaren i fickan.
"Killen" visade sig vara en kärring, men det lade jag inte själv märke till, eftersom jag hade solglasögon (och inga glasögon) på mig mitt i natten. Jag har för övrigt ett synfel, som gränsar till handikapp.
Stölden av kyrktuppen
När vi gått en bit, har vi fortfarande inget vettigt att göra, så jag beslutar mig att klättra upp på kyrktaket och stjäla kyrktuppen. Polaren anser inte detta som någon speciellt bra idé, men jag känner mig som James Bond med mina solglasögon och pistolen i innerfickan, så jag hämtar en stege och klättrar orädd upp. Taket är i tre etapper, vilket i det läget känns precis som ett TV-spel. På andra etappen kräks jag, förmodligen av ansträngningen, påtändningen, höjdskräcken och tramadolen. Shit, tänker jag, tänk om någon hör eller ser mig. Hur som helst tar jag mig upp för den sista etappen och lyckas utan större svårighet plocka ned tuppen, som dock visar sig vara mycket större och tyngre på nära håll.
På väg ned för andra etappen kräks jag igen, och nu med ett hemskt gurglande ljud, som ekar över nejden. Låter litet grand som en arg Kalle Anka, tänker jag, och beundrar akustiken, innan jag klättrar ned. Tuppen är mycket svår att hantera, och upprepade gånger råkar jag sparka till den, så att den låter som en gong-gong. Mycket smidigt, James Bond.
Till slut kommer jag ned från kyrkan och funderar, vad fan skall jag egentligen göra med kyrktuppen? Sälja den på Tradera? Nej, då torskar jag bara på det... Hmm, jag sätter den på ett annat tak! Sagt och gjort går jag med raska kliv över vägen och klättrar upp längs brandstegen på närmsta byggnad. Tyvärr är jag tvungen att göra detta från baksidan, eftersom plåt har satts upp på stegens nederdel för att förhindra onödig användning av brandstegen. Det är rätt svårt att klättra med en stor kyrktupp på baksidan av en brandstege, men jag känner mig som sagt som James Bond, så jag tar mig modigt upp och krånglar mig runt och faller nästan ned för stegen, innan jag får upp tuppen med en smäll på taket, där jag ställer mig och spyr igen. Nu undrar jag nyfiket över rubrikerna i morgondagens tidning. "Mystisk tupptjuv lämnar spår av spya" eller kanske "Narkotikapåverkad man: Jag kände mig som James Bond", haha... Hur som helst lyckas jag placera tuppen väl synlig i profil med utsikt över vägen nedanför.
).
