2006-10-30, 19:14
#1
Hej.. Vet inte riktigt var jag ska börja, så jag bara öser på och ser vart texten tar vägen..
Jag är en kille på 27 år som växte upp med en väldigt dominant far. Han höll familjen i ett psykologiskt järngrepp och bröt ner min självkänsla helt och hållet. Mina föräldrar bråkade mycket. Dom tidigaste minnena jag har från min barndom är att jag låg i sängen och låtsades sova medan mamma och pappa grälade, när dom var fulla brukade dom komma in i mitt sovrum och dra in mig i diskussionen.
Som tonåring var jag väldigt utagerande och gick omking med en konstant brinnande aggression i bröstet, drev omkring och vandaliserade saker och startade bråk i skolan. När jag gick i gymnasiet slog jag till en kvinnlig vikarie för att hon lade handen på min axel trots att jag upprepade gånger sa till henne att inte röra mig. Denna incident ledde iaf till att skolkuratorn skickade mig till en psykolog. Jag gick till psykologen två ggr i veckan under något år utan att berätta det för någon hemma. Jag slutade gå till psykologen (BUP) när jag var 18 p,g,a att han sa till mig att jag skulle bli tvungen att byta till vuxenpsyk och dels byta psykolog och dels börja betala pengar för att få gå dit.
Jag vet inte om det berodde på psykologsamtalen eller att jag i denna vevan träffade en tjej som jag var tillsammans med i fem år, men mina aggressionsproblem bleknade bort med tiden.
Nu är jag som sagt 27 år gammal och bor inte längre i min hemstad. Nu är det emellertid så att istället för den där glödande ilskan som jag alltid kände förr, känner jag nu aldrig nånting alls. Det känns som om mitt liv är en enda grå sörja som jag vadar runt i och så med jämna mellanrum ramlar jag ner i en svart avgrund där jag inte är förmögen att göra nånting annat än att sitta hemma hemma och lyssna på deppmusik. Ibland har jag sådan ångest (eller vad det är) att jag inte kan andas, utan bara går omkring i cirklar i lägenheten och kippar efter andan. Vid några tillfällen har jag även skurit mig själv i handflatorna. Ibland brukar jag ge mig ut i bilen utan bälte och köra som en galning och tänka att "tappar jag kontrollen nu så dör jag, men vad spelar det för roll".
Jag tycker att det känns som att dom här svarta perioderna har börjat komma oftare och vara längre och längre nu under det senaste året (sist var i somras, då varade det i ungefär två månader och nu känns det som om jag är på väg ner igen).
Jag har läst en del om borderline och jag tycker att det mesta stämmer in på mig, men det drabbar väl mest tjejer?
Ja, jag skulle kunna skriva massor, men jag stoppar där.
Det jag vill veta är väl egentligen:
*Finns det nån anledning att söka hjälp, eller är det såhär för alla?
*Om jag ska söka hjälp, vart ska jag vända mig?
*Kan jag söka hjälp nu när jag är i min "gråa vardag" och inte nere i mitt svarta hål? Kommer dom att förstå hur jag känner mig när allt är åt helvete och kommer dom att vilja hjälpa mig då?
*Kan det finnas några anteckningar kvar på BUP från när jag gick där för ca 10 år sen? Skulle vilja läsa dom om dom finns..
Ja, det blev ju väldigt rörigt det här. Hoppas det går att förstå nåt av vad jag har skrivit.. Ber även om ursäkt om jag har brutit mot nån forumregel. Jag är ganska ny här.
Jag är en kille på 27 år som växte upp med en väldigt dominant far. Han höll familjen i ett psykologiskt järngrepp och bröt ner min självkänsla helt och hållet. Mina föräldrar bråkade mycket. Dom tidigaste minnena jag har från min barndom är att jag låg i sängen och låtsades sova medan mamma och pappa grälade, när dom var fulla brukade dom komma in i mitt sovrum och dra in mig i diskussionen.
Som tonåring var jag väldigt utagerande och gick omking med en konstant brinnande aggression i bröstet, drev omkring och vandaliserade saker och startade bråk i skolan. När jag gick i gymnasiet slog jag till en kvinnlig vikarie för att hon lade handen på min axel trots att jag upprepade gånger sa till henne att inte röra mig. Denna incident ledde iaf till att skolkuratorn skickade mig till en psykolog. Jag gick till psykologen två ggr i veckan under något år utan att berätta det för någon hemma. Jag slutade gå till psykologen (BUP) när jag var 18 p,g,a att han sa till mig att jag skulle bli tvungen att byta till vuxenpsyk och dels byta psykolog och dels börja betala pengar för att få gå dit.
Jag vet inte om det berodde på psykologsamtalen eller att jag i denna vevan träffade en tjej som jag var tillsammans med i fem år, men mina aggressionsproblem bleknade bort med tiden.
Nu är jag som sagt 27 år gammal och bor inte längre i min hemstad. Nu är det emellertid så att istället för den där glödande ilskan som jag alltid kände förr, känner jag nu aldrig nånting alls. Det känns som om mitt liv är en enda grå sörja som jag vadar runt i och så med jämna mellanrum ramlar jag ner i en svart avgrund där jag inte är förmögen att göra nånting annat än att sitta hemma hemma och lyssna på deppmusik. Ibland har jag sådan ångest (eller vad det är) att jag inte kan andas, utan bara går omkring i cirklar i lägenheten och kippar efter andan. Vid några tillfällen har jag även skurit mig själv i handflatorna. Ibland brukar jag ge mig ut i bilen utan bälte och köra som en galning och tänka att "tappar jag kontrollen nu så dör jag, men vad spelar det för roll".
Jag tycker att det känns som att dom här svarta perioderna har börjat komma oftare och vara längre och längre nu under det senaste året (sist var i somras, då varade det i ungefär två månader och nu känns det som om jag är på väg ner igen).
Jag har läst en del om borderline och jag tycker att det mesta stämmer in på mig, men det drabbar väl mest tjejer?
Ja, jag skulle kunna skriva massor, men jag stoppar där.
Det jag vill veta är väl egentligen:
*Finns det nån anledning att söka hjälp, eller är det såhär för alla?
*Om jag ska söka hjälp, vart ska jag vända mig?
*Kan jag söka hjälp nu när jag är i min "gråa vardag" och inte nere i mitt svarta hål? Kommer dom att förstå hur jag känner mig när allt är åt helvete och kommer dom att vilja hjälpa mig då?
*Kan det finnas några anteckningar kvar på BUP från när jag gick där för ca 10 år sen? Skulle vilja läsa dom om dom finns..
Ja, det blev ju väldigt rörigt det här. Hoppas det går att förstå nåt av vad jag har skrivit.. Ber även om ursäkt om jag har brutit mot nån forumregel. Jag är ganska ny här.
... tycker att att du borde prata med någon, det skadar ju inte att försöka iaf. 
