Kan anhöriga/partners till individer med borderline utveckla egna drag?

Funderar om min flickvän lider av en lättare form av borderline då hennes beteende och sätt att hantera sin omgivning ha flertalet liknande mönster och stämmer in på existerande kriterier.

Vad jag börjat märka är att jag själv ändrat beteende jag inte känner igen mig i sedan tidigare. Min fråga är då om detta är ett uttryck för att jag själv har liknande, tidigare ej uppmärksammade, drag som min flickvän (och således kanske fallit för henne) eller om individer med Borderline i sin manipulation faktiskt kan påverka anhöriga/partners så starkt att de själva utvecklar samma sjukdomsmönster?

E lite hobbypsykolog, men talar av egen erfarenhet ...

Hade även en flickvän med de dragen, och jag som du märkte en dag att jag förändrats helt, jag sa upp kontakten med vissa bekanta, började tycka som henne osv. blev en riktig toffel helt enkelt. Det fick mig att tänka när jag förstod att jag som hade ett sånt perfekt liv var djupt olycklig och full av ångest.

Började analysera mig själv, situationen min flickvän o även läsa mycket om personer som var som min flickvän.

Kom fram till att även jag hade bidragande faktorer som gjorde att jag drogs till dessa personer och de till mig. För när jag väl lyckats frigöra mig från henne, vilket var en skitsvår grej att göra, så träffade jag nya tjejer som först kändes perfekta men efter ett tag kunde jag se samma mönster som min flickvän haft.

En gemensam sak är just att de hade på nått sätt blivit lämnade/ignorerade av sin pappa, dom hade ett otroligt kontrollbehov som uttrycktes på flera olika sätt. Gemensamt var att de gärna och ofta kläcktes i sociala sammanhang där jag inte kunde göra annat än o svälja kränkningen och i fall jag sa ifrån så slutade alltid med att jag bad om ursäkt av en konstig anledning. Jag var automatiskt skurken.

Slutsatsen var just att de genom att medvetet/omedvetet (det vet jag inte än) ställa till med situationer där de tar makten och manipulerar sitiuationen på så sätt att dom styr dig, till slut har styrt o ställt så mycket att du automatiskt börjar dansa efter deras pipa vare sig hon säger det eller inte. Den drivande kraften i samtliga fall var just dåligt samvete. Hon e svag jag är stark, jag har pengar inte hon, hon vill ha det jag måste ge henne det. osv. osv.

Det var då jag insåg... shit jag är hennes pappa o hon beter sig som en skitig och uppkäftig tonåring. Vilket kanske har nå o göra med att de blivit lämnade av sina pappor på olika sätt... eller? Intressant är det i allafall...

Jag har en dotter och minns den värsta tjejen jag haft brukade lägga huvudet i mitt knä suga på tummen och berätta för mig att hon önskade att hon haft en pappa som jag... ... vafan höll jag på med?!

Som sagt hobbypsykolog, rätta mig om jag har fel, vänder o vrider fortfarande på detta ämne, vill liksom inte hamna där igen.

Tack för ett långt bra svar.

I mitt förhållande har jag ännu inte offentligt blivit kränkt men får ständigt höra att det är just jag som har gjort fel och detta över skitsaker som tar oanade proportioner i en diskussion. Bekymmret är att även jag börjat fundera på vad jag skall säga nästa gång vi disskuterar, vilka svagheter hos henne skall jag jävlas med osv. När det kommer till kritan förmår jag mig dock inte att bete mig på dyl. sätt - det tar emot att uttrycka något jag vet skulle såra mig så fruktansvärt men denna reflex verkar saknas hos henne.

Låter som mitt förhållande i ett tidigt skede. Tänker bara på att du ska vara försiktig, det behöver inte gå så långt som jag.

Men jag gick i det tankarna du har, var sur och gick o funderade på vad jag skulle säga för att "ge igen". Hon hade som sagt inga spärrar. Hur som helst vände det till att "hon kanske har rätt" och där började jag dala på riktigt, jag började tvivla på mig själv och ge henner rätt, mitt självförtroende blev skit och jag svansade efter henne.

Jag försökte resonera och i en stark stund så beskrev hon för mig vad hon kände och att hon visste att jag hade rätt angående de utspårade disskussionerna. Hon beskrev de som en spiral där hon visste att hon överreagerade vilket förvandlades till skam, som blev så stark att hon kände att hon var tvungen att berättiga den första handlingen, vilket gav henne ännu mer skam, och så började spiralen igen.... de blev värre o värre...

Det jag försöker komma fram till är att jag tror att det går att fortsätta i ett sånt förhållande men jag tror att du måste vara stark o sätta stopp och lära dig att tolka beteendet. Det finns tecken. Det gäller att inte ge sig in i leken, och bara odramatiskt sluta ge den energi.

O andra sidan så ska man inte hålla kvar vid saker som uppenbarligen är sjuka och som får dig att må illa. I mittfall kom vänner o familj och ifrågasatte VARFÖR jag gick med på saker o ting. Vilket jag viftade bort tills jag insåg att jag mådde skit och blev behandlad som skit.

Min sambo lider av borderline går regelbundet på psyk osv.

Har levt med henne i 3år och det funkar prima visst ibland kan det vara jävligt påfrestande.
Man behöver nog ett jävligt starkt psyke för att klara av en sån relation.

Lyd ett råd. Börjar det knasa ordentligt prata med henne, skit i hur arg hon blir föreslå samtals terapi på psyk hjälper oerhört.

Japp och det var tydligen det jag inte hade, jag blev ju själv ett fall för psykvården efter detta. Så för att återknyta till mr.mr. första fråga ja det smittar av sig.

Men det som inte dödar en stärker en har jag hört

Skippa diagnoserna, de gör sällan någon nytta. Man kan väl konstatera att i vilken relation som helst så påverkar båda parterna beteendemönstren i relationen. Du agerar och hon svarar an på det och vice versa.

Oavsett om hon har något diagnostiserbart eller bara är en individ med sitt eget beteende kommer hon alltså påverka dig. För att det inte ska bli destruktivt är det viktiga att du har förmåga att behålla dig själv i relation till henne. Det låter det som att du har svårt med. Fokusera på det, hennes eventuella inre brister är inte det som påverkar dig. Du blir påverkad av det som finns mellan er d.v.s. kommunikation och beteende. Där kan du också påverka och hantera hur det påverkar ditt inre.

Kort sagt: Skippa diagnoserna och försök grunda dig i vem du vill vara och hur du vill vara. Klarar du inte att behålla dig själv i en relation med henne är det destruktivt för er båda.

Har även jag haft en flickvän med precis de drag som BustaNut beskriver, hon kunde vara rena ondskan iband, ljög manipulerade och kränkte mig, hon var fullständigt oförmögen till att ha långa relationer, hennes vänner var färskvara. samtidigt fungerade det relativt bra ibland. Men i grunden mådde jag riktigt dåligt under den perioden. Känner speciellt igen det där med "fan jag är hennes pappa och måste lära henne vad som är rätt och fel" ungefär. Stod ut i ett år men sedan var det tack och adjö... Sedan dess har jag varit mycket undvikande när det gäller relationer, och jag är även uppmärksam på om personer i min omgivning uppvisar liknande beteenden som hon hade, i så fall bryter jag helst med den personen så fort som möjligt.

Upplever du din flickvän som mycket manipulativ bör du tänka till lite. Om hon systematisk får dig att må dåligt och gör att du känner dig skyldig till något som du egentligen vet är hennes fel, så tycker jag du bör överväga att lämna henne...

Borderline är en s k personlighetsstörning, begreppet myntades av analytiker som ansåg att denna grupp av klienter var på gränsen till att tillgodogöra sig analys. För borderlineproblematik är ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, svart-vitt tänkande, identitetsproblem och separationsångest och närhet respektive avstånd i viktiga relationer centralt.

Denna personlighetsstörning kommer då en separation från MAMMAN (inte pappan) skett mellan 8 månader och 3 år. Mamman kan själv vara borderline och då fungerar inte samspelet mellan mor och barn normalt och barnet "ärver" denna personlighetsstörning.

En borderline är helt enkelt livrädd för att bli övergiven igen och har därför svårt att knyta an till människor i hennes omgivning. Hon (för det mesta en kvinna) har lätt för att knyta nya kontakter, är alltså social men håller dessa kontakter på ett behörigt avstånd för att undvika att bli övergiven igen.

När man arbetar med dessa personer inom psykiatrin så är det viktigt att vara medveten om att patienten kan antingen idealisera en ur personalen medan en annan anses som elak - svart/vitt tänkande. Det går inte att ändra patientens åsikt utan det är bara terapi som gäller - att lära sig tänka om.

Har själv varit en borderline men i lindrig grad (ej självdestruktiv) och jag har genom kunskap och metakognitivt tänkande, ändrat på mitt sätt att vara. Det är ingen sjukdom vi talar om utan en förvärvad skada som går att komma över.

Du har gett exempel på separationsångest och "svart-vitt" tänkande. Har du lust att exemplifiera emotionell instabilitet och identitetsproblemen?

Jag vet alltså vad det är, men det skulle vara intressant att höra det från en tidigare borderlineare (även om jag personligen inte tror att man blir helt 'botad').

Jo, har själv insett ovan. Kan man själv försöka stå på stadig grund och utverka mognad gentemot sig själv och sitt förhållande är mycket vunnet. Trygghet i en relation är A och O, att klargöra sin ståndpunkt i vänlighet och förstånd tror jag kan göra mycket. Min nivå av ångest skall inte baseras på hennes ångest, d.v.s man måste försöka särskilja på vad som är "patologiskt" och existerande oavsett mitt beteende och vad jag faktiskt bör ta åt mig och skilja på. Svår balans men en god början att börja inse skillnaden.



Finns väl även beskrivningar av Borderline där just separation/dålig kontakt med FADERN tros vara stor del i problematiken. Sen kommer man väl till frågan vad som gjorde att fadern försvann i bilden i vissa av fallen detta baseras på...

Jag är diagnostiserad som självskadande borderline, plus årstidsdepressioner.

Jag har levt med min man i 17 år, och jag kan inte direkt påstå att han har fått några drag av det jag lider av.

Å andra sidan är han en stark, jordnära person, som så fort han har tillfälle faktiskt följer med mig till psykologen för att förstå mig bättre.

Behöver jag säga att bättre karl har jag inte kunnat hitta?

Att han följt med mig till psykologen ibland tror jag är en stor anledning till att vi är så sammansvetsade som vi är.