Ordet "kontextuell"

Jag håller på att skriva en uppsats (på högskolenivå) och undrar över en mening. Rent intuitivt vill jag ha ordet kontextuell, men i och med att det inte finns med i SAOBs nätupplaga finner jag inget stöd för det. Med andra ord är jag lite osäker. Nåja, här kommer meningen och jag skulle bli glad över er feedback:

"Jag tror att denna bok har bidragit till att mitt kontextuella lärande fortskridit".

Det jag vill ha sagt är att min kunskap inom det aktuella ämnet har ökat. Använder jag ordet korrekt?

Nja, jag skulle nog inte använda ordet just så. Kontext betyder ungefär sammanhang och kontextuell blir ungefär "sammanhangsmässig" eller vad man nu skulle säga.

Om du absolut vill använda ordet skall du använda det rätt och ett första steg är att köpa SAOL i bokform.

"Jag tror att denna bok har bidragit till att mina kunskaper i ämnet har ökat".

Varför krångla till det?

Helt riktigt. Jag krånglar jämt till allting så mycket. Nu har jag ändrat.
Tack för pushen i rätt riktning.

Instämmer med föregående skribenter, som avråder från ordet "kontextuell". Det är faktiskt ganska omöjligt att tänka sig något lärande som inte är kontextuellt, och ordet vore alltså en svårbegriplig utsmyckning i trådskaparens kontext.


Det massiva verket NE innehåller "kontextuell[t]" på 5 ställen, inte alls i NEO.

En av NE:s användningar: ... gruppbenämningarna [är] ofta kontextuellt beroende ...

Det är ett försvarbart exempel. När någon talar med bönder på bönders språk, så är det kontextuellt motiverat.

Du är inte ensam om att tänka att krångligt automatiskt är bättre, om det nu är det du tror vill säga...

Visst är det så. Men nånstans djupt inne i hjärnan förstår jag att man egentligen inte behöver krångla till saker, men det är svårt att få fram det när det väl gäller. ^^

"Jag tror att denna bok har bidragit till att mina kunskaper i ämnet har ökat."

Så ska det naturligtvis stå.

Däremot:

Nog skulle jag föredra varianten »Jag tror att denna bok har bidragit till att mina kunskaper i ämnet har ökat«.

Där brukar den inre punkten få stryka på foten. I svensk text. Eller?

Jag vågar faktiskt inte vara tvärsäker där. Kanske är svenskan lite luddig när det gäller detta sympatiska tecken.

I franskan tolereras däremot ingen luddighet, utan där skulle man utan tvekan skriva så här:

« Jag tror att denna bok har bidragit till att mina kunskaper i ämnet har ökat. »

Lägg märke till pilarnas riktning och mellanslagen.

Nja...

Eller som Erik Wellander formulerar det:

»Det finns få drag som åt framställningen ger en så tydlig prägel av stelare skriftspråk som utelämnandet av detta hjälpverb.«

»[Detta utelämnande uppfattas] nu som ett kännetecken för normalprosan» kan man läsa några sidor innan, och precis före den av dig citerade meningen står följande:
Sedan fortsätter han ju också efter denna av dig citerade mening på ämnet att utelämna hava när talspråket sökes efterliknas. Jag skulle alltså – inte minst med tanke på hans eget språkbruk – hävda att han bara menar att man inte skall utelämna det när man härmar eller producerar talspråk. Vidare har ju en förskjutning skett således att det ej längre är anmärkningsvärt ens att utesluta ifrågavarande hjälpverb i talspråkets bisatser. Det är i vart fall trevligt att se att fler läser Wellander.

Ja, de äro ju ryggradslösa liberaldemokrater.

Däremot har jag förstås förståelse för och delar till viss del dina estetiska invändningar om symmetrin, men några egentliga praktiska fördelar ser jag inte, för den i citattecknen inbyggda nivåmarkeringen råder bot på tvetydigheter. Jag väljer då att intaga en mer konservativ utgångspunkt och finner även en estetik i att svenskan har asymmetri för både »…’…’…» och ”…’…´…´…’…”.