2006-05-24, 17:48
#1
Denna AT toppar nog i stort sett allt jag vart med om i må-dåligt väg tätt följt av en subutex överdos och en hemsk at på AMT.
Den här stora dosen byggdes på under kvällen med....i början var jag mer i nåt delerium aktig tillstånd mellan vakenhet och dröm, sen någon gång mitt i natten kanske runt 4 tiden ca kom ATn som nån hade huggit en dolk i hjärtat på mej
Jag vet inte hur jag ska beskriva denna känsla för er som inte haft riktigt AT på höga doser DXM men det är iaf ett stadium av sådant lidande att man undrar om en människa verkligen kan klara av det.
Jag var tvungen att kollla på filmen The Passsion of the Christ under natten för att försöka dämpa de helvetiska effekter ATn hade på min kropp.
Ibland undrade jag nästan om jag inte led lika mycke som jesus. Att känna smärta är en sak men denna AT går inte ens att beskriva i ord, min kropp kändes så illa torterad att jag va rädd för min egen spegelbild.
Mina läppar hade blivit svarta.
De hade fullständigt torkat ut och började nu flagna loss...synen i speglen skulle fått vilken person som helst att rysa av skräck. Jag såg mer död ut än levande.
Jag hade inte krafter nog att stå upp själv så varje gång min kropp genomborrades av smärtor fick jag krypa till toan...det jag fick ur mej var inte ens spya. Det var en blaning av salt, snor och slem och möjligen vissa rester av mina inälvor som frätets sönder av DXMet.
Jag försökte få i mej lite vatten, men kroppen var fortfarande så plågad så den kunde inte ta emot något mer... den äckliga smaken i munnen e så vidrig att jag ryser bara genom att tänka på det.
Smaken finns klistrad i hela mitt svalg och varenda yta av min mun där man en gång kunnat känna smak. Den överhängande salta klistrade smaken var bara i sej skäl nog att det skulle börja mullra i magen.
Att sova var inte ens att tänka på...ligga ner i sängen hjälpte stundom men denna rysliga känsla som verkade komma från helvetes djupaste avgrunder tvingade ständigt upp mej igen.
Jag var så jävla pissenödig men det gick faaan inte att få ut nånting. Jag vet inte hur många ggr jag försökte... jag kunde inte stå upp så jag fick sitta ner hela tiden och varje gång hoppades jag bara att denna gången, bara en droppe snälla! men det var obarmhärtigt... mina njurar skrek av plågor.
jag vet inte hur många timmar det gått innan jag äntligen kunde pissa men då hade det iaf blivit morron....känslan av att äntligen få pissa var så befriande men resten av AT hängde fortfarande över mej som ett åskmoln.
Eftersom sömn var omöjligt pga plågorna gick jag över till en kompis som bodde nåra hus från mej. Vid denna tiden var iaf den värsta obeskrivbara biten över men jag mådde ändå så långt ifrån normalt man kan kommma.
Vi skulle gå hem till en annan kompis men på vägen höll jag på att kollapsa flera ggr....
kl är nu snart 6 på kvällen och det har snart gått 24 timmar sedan jag tog dxmet..ATn känns fortfarande men nu e den iaf på väg bort.
Jag vet inte om nån har upplevt nåt liknande men såhär dåligt måste va precis på gränsen för hur dåligt en människa kan må.
Den här stora dosen byggdes på under kvällen med....i början var jag mer i nåt delerium aktig tillstånd mellan vakenhet och dröm, sen någon gång mitt i natten kanske runt 4 tiden ca kom ATn som nån hade huggit en dolk i hjärtat på mej
Jag vet inte hur jag ska beskriva denna känsla för er som inte haft riktigt AT på höga doser DXM men det är iaf ett stadium av sådant lidande att man undrar om en människa verkligen kan klara av det.
Jag var tvungen att kollla på filmen The Passsion of the Christ under natten för att försöka dämpa de helvetiska effekter ATn hade på min kropp.
Ibland undrade jag nästan om jag inte led lika mycke som jesus. Att känna smärta är en sak men denna AT går inte ens att beskriva i ord, min kropp kändes så illa torterad att jag va rädd för min egen spegelbild.
Mina läppar hade blivit svarta.
De hade fullständigt torkat ut och började nu flagna loss...synen i speglen skulle fått vilken person som helst att rysa av skräck. Jag såg mer död ut än levande.
Jag hade inte krafter nog att stå upp själv så varje gång min kropp genomborrades av smärtor fick jag krypa till toan...det jag fick ur mej var inte ens spya. Det var en blaning av salt, snor och slem och möjligen vissa rester av mina inälvor som frätets sönder av DXMet.
Jag försökte få i mej lite vatten, men kroppen var fortfarande så plågad så den kunde inte ta emot något mer... den äckliga smaken i munnen e så vidrig att jag ryser bara genom att tänka på det.
Smaken finns klistrad i hela mitt svalg och varenda yta av min mun där man en gång kunnat känna smak. Den överhängande salta klistrade smaken var bara i sej skäl nog att det skulle börja mullra i magen.
Att sova var inte ens att tänka på...ligga ner i sängen hjälpte stundom men denna rysliga känsla som verkade komma från helvetes djupaste avgrunder tvingade ständigt upp mej igen.
Jag var så jävla pissenödig men det gick faaan inte att få ut nånting. Jag vet inte hur många ggr jag försökte... jag kunde inte stå upp så jag fick sitta ner hela tiden och varje gång hoppades jag bara att denna gången, bara en droppe snälla! men det var obarmhärtigt... mina njurar skrek av plågor.
jag vet inte hur många timmar det gått innan jag äntligen kunde pissa men då hade det iaf blivit morron....känslan av att äntligen få pissa var så befriande men resten av AT hängde fortfarande över mej som ett åskmoln.
Eftersom sömn var omöjligt pga plågorna gick jag över till en kompis som bodde nåra hus från mej. Vid denna tiden var iaf den värsta obeskrivbara biten över men jag mådde ändå så långt ifrån normalt man kan kommma.
Vi skulle gå hem till en annan kompis men på vägen höll jag på att kollapsa flera ggr....
kl är nu snart 6 på kvällen och det har snart gått 24 timmar sedan jag tog dxmet..ATn känns fortfarande men nu e den iaf på väg bort.
Jag vet inte om nån har upplevt nåt liknande men såhär dåligt måste va precis på gränsen för hur dåligt en människa kan må.
