dIRe_s funderingar: Är "lycka" det enda att sträva efter?

Detta är något jag har brottats med ganska länge. Har numrerat mina huvudfrågor från 1-3 för att ni lättare ska kunna svara på mitt inlägg.

1: Finns det verkligen något förutom lycka att sträva efter? Baserar vi inte alla våra handlingar på att maximera vår egen lycka på något sätt? Jag menar att allt vi gör är direkt eller indirekt för att uppleva lycka/tillfredställelse i någon mån.

2: Är lycka något mer än bara en massa signalämnen som endorfin etc? Är det meningsfullt att prata om någon slags lycka man inte kan uppleva rent fysiskt? Finns det rent av någon slags andlig lycka? Jag menar att det det inte finns någon annan lycka än vad vi med vår egen kropp kan uppleva.

3: Om man då slår ihop dessa två och dessutom adderar följande scenario. Skulle då inte detta vara den ultimata utopin? Det borde vara det rent logiskt, men jag har bokstavligen talat fått mardrömmar om detta.

Ponera följande scenario:
Människorna har äntligen skapat en äkta AI, dvs en artificiell intelligens som verkligen kan "tänka". Istället för Asimovs lagar så har vi gett detta AI ett enda direktiv: Allt det gör ska främja människornas lycka till högsta mån.

Efter en tids kalkulering så bygger detta AI stridsrobotar och tar en dag över världen. Det försätter alla människor i ett komaliknande tillstånd i skyddade kuvöser och ansluter sig till vårt centrala nervsystem/blodomlopp och ger oss allt vi behöver - plus att de bombarderar våra synapser med signalämnen som gör oss konstant euforiskt lyckliga.

Om vi nu är så maximalt lyckliga som vi någonsin kan vara hela tiden, är då inte detta en utopi?

(Funderar för övrigt till och från på att skriva en slags existensiell sci-fi-roman med detta tema)

Nej.


Det finns bara fysisk lycka, om man nu vill kalla verkligheten för fysisk.


Det skulle inte för evigt, eftersom våra kroppar skulle dö, förr eller senare, och om man är lycklig går tiden väldigt fort. Det finns bara en oändlig lycka: att sluta leta efter lyckan, leva i nuet, där ingenting finns.

då skulle ju människan dö ut ganska snabbt? om inte, va händer då efter några hundra år när robbotarna kanske går sönder, då dör vi ut då med eller?
det som är verklig lycka är väll ändå motgångar och övervinna dom? man blir tex överlycklig om man vinner sin första fotbollsmatch när man spelat 100, men om man vunnit 99 av 100 är det inte lika speciellt och roligt.

Jag glömde säga att att robotarna sköter människans reproduktion också. Låt oss även säga att AI-samhället är helt självförsörjande, går robotarna sönder så reparerar dem sig själva.

i see, men måste nog ändå säga att lycka är framgångar mot motgångarna.
inte massa ämnen i hjärnan.
T.ex. så även ifall heroinster känner lycka som inte går att beskriva i ord för en vanlig människa så ser inte jag dem som lyckligare varelser, just för att det inte är någon konstruktiv lycka.
jag tycker inte man lever för att va lycklig utan för att utvecklas. lycka är bara en bieffekt som finns för att vi lättare ska överleva.
slutsats: Utveckling är viktigare en lycka

Typ så ifall någon förstår vad jag försöker få fram från mitt svammel.

Vi skulle ju behöva en allt högre dos av de ämnen som gör oss lyckliga om vi hade dem på max hela tiden eftersom vi vänjer oss. För att känna den där euforiska glädjen måste vi uppleva något utöver det vanliga. Efter ett tag skulle situationen bli ohållbar eftersom vi inte kan proppas med hur mycket ämnen som helst.

Jorden dör också nån gång. Inget varar för evigt. Bara inget.

Kortfattat är lycka enligt mig att fylla sin funktion, att vara en dygdig medborgare. Därför är den värd att sträva efter.

Går det verkligen att känna skillnad på artificiell lycka och äkta konstruktiv lycka? Om heroinister konstant skulle vara höga och ej behöva uppleva abstinens eller snedtrippar skulle de då inte vara lyckliga? Hmm... Så att du skulle vara tillfreds med ditt liv om du var olycklig, bara om du utvecklades?

Jag tror mer på att det är jakten på lycka som driver oss att utvecklas, om vi inte skulle bli lyckliga av det så skulle vi heller inte känna något behov av att utvecklas. Kan vi inte bortse från alla praktiska aspekter? Ta mitt inlägg som en ren filosofisk fråga. Det låter ju hemskt tycker jag :/

Men är inte att vara en dygdig medborgare något som ger lycka åt dig, snarare än något som är själva lyckan i sig? Går det inte att vara lycklig utan att vara en dygdig medborgare?

jo visst de skulle säkert va jätte lyckliga, men till vilken nytta? om man bara ska vara lycklig kan man lika väl va död. finns ju inget att leva för eller hur?

men om jag utvecklas så blir jag ju lycklig automatiskt. (i princip)
och visst är det jackten på lycka som driver oss att utvecklas, men lyckan är just ett medel för att utvecklingen ska gå snabbare. det är ju utvecklingen som är själva målet enligt mig.

Jag kan ärligt talat inte alls förstå hur du menar med "om man bara ska vara lycklig kan man lika väl va död". Som jag ser det är lycka det enda man lever för, vad som gör en lycklig kan dock skifta.

Jag tror fortfarande att du menar att utveckling är det som gör dig lycklig och inte tvärtom. Om du inte skulle bli lycklig av att utvecklas - skulle du ens kalla det utveckling då? Om man utvecklas från att vara lycklig till att vara olycklig - skulle det du snarare inte vara degenerering istället för utveckling?

Eftersom jag har feber så tar jag bara en fråga.

Det blir lite svårt att adressera en fråga rörande lycka som någonting vi eftersträvar "direkt och indirekt", kan inte du i det här fallet hävda att nästan allt faller inom ramen för denna defintion av lycka? Det känns som att "lycka" kan bytas ut mot "vad som är bäst" i frågeställningen.

Jag vill bara nämna att jag inte riktigt vet var jag själv står i det här.

Om jag nu ska ge min åsikt så måste jag säga att genom att formulera dig som att "allt vi gör är direkt eller indirekt för att uppleva lycka/tillfredställelse i någon mån" gör det nästan omöjligt att inte måla upp ett scenario där du har fel. Men, jag tänkte att vi kan försöka .

En person som ligger lever endast med hjälp av stöd från en maskin av något slag. En person som är förpassad till eviga drömmar och i sig är en helt passiv varelse. Vad är det som egentligen motiverar denne att över huvud taget leva? Om det nu var så att vi strävar efter att må så bra som möjligt borde väl personen i det här fallet helt enkelt sluta leva eftersom den är inkapabel att utföra detta?

(nu blir det väldigt luddigt här)

Men sen måste jag ställa mig väldigt frågande till hur du använder dig av "någon mån" eftersom man kan göra någonting för någon annans skull utan tanke på sig själv (ja, du har garderat med att säga "indirekt" eftersom personen i fråga skulle kunna göra dig en tjänst senare). Visst kan man argumentera för att den personen gör det för att senare tjäna på det, till viss mån, men anledningen till att personen handlar som den gör behöver inte vara övervägande för att den vill uppnå lycka, den kanske vill någon annans lycka framför sin egen och rentav lider av handlingen och blott finner en liten tröst i att den gjort en annan människa glad.

Sådär, förvirrat och ostrukturerat.