Citat:
Ursprungligen postat av Boof
Vadå du själv som bestämmer? Det har väl till minst 95 % med omgivningen att göra. Man kan inte vara lycklig om man blir misshandlad varje dag.
Masochism då? Dessutom blir inte situationen någonting annat än vad du gör den till, du kanske rent av blir glad av att bli misshandlad varje dag, glad över att du inte dog.
Citat:
Ursprungligen postat av Boof
För att svara på frågan så har det med evolutionen att göra. Man blir lycklig när man gör saker som gynnar individen/arten. T.ex. blir man lycklig av att äta, ha sex, känna trygghet och ha vänner. Dessa saker gynnar artens överlevnad. I och med att man blir lycklig av dessa saker är det något som individen försöker eftersträva.
Olycklig blir man av saker som inte gynnar överlevnaden, som brist på trygghet, när någon nära går bort osv. Känslorna växte fram med evolutionen
Att en sinnesstämning så som lycka i dagsläget skulle vara en evulotionistiskt vägledare för vad som "gynnar arten" och följaktligen gör mig gott har jag mycket svårt att tro på. Gynnar det t.ex. arten att röka och supa? - Förmodligen inte. Men ändå så kan vissa personer känna en oändlig lycka där de står där och röker och dricker med sina polare, känner att de passar in i någon social kontext osv.
Och vem har sagt att man blir lycklig av att äta mat. Jag kanske får panikångest varje gång jag bara ser mat, eftersom jag är rädd att bli tjock, eller för att jag ska få högt blodsocker och få en hjärtattack.
Och om jag förstår ditt resonemang rätt så föreslår du att lycka resp. olycka är två biologiska vägledare för vad som "gynnar" arten. Men kan du vara så snäll och förklara
vad det är som egentligen "gynnar" vår art (förutom självklara saker som att äta osv), jag skulle gärna vilja veta. Och dessutom så får du gärna förklara varför, eller hur handlingar som gynnar min art per automatik just skulle "gynna" just mig.
Och hur är det med olycksbringande handlingar som "gynnar" min art (tex. att äta) och som inte alls ger mig någon lycka resp. lyckobringande handlingar (supa, röka) som inte "gynnar" arten.