2006-02-04, 20:52
#1
I samband med de senaste politiska tvisterna mellan muslimer och danskar har det framkommit, att Danmark officiellt borde be om förlåtelse. Detta ämne har diskuterats så mycket på annat håll, så jag går inte in på de politiska aspekterna. Men jag vill ta fram några mera djupgående synpunkter, vilka berör oss människor på det mera personliga planet och där vi alla kan inverka i vår egen umgängeskrets.
Jag tar några citat från avsnitt 4.11 från länken nedan:
”Varför borde jag förlåta? Jag har ju rätt. Den andra har fel.” Eller mera allmänt: Inte har jag gjort något illa. Det var den andra, som gjorde det och sårade mig djupt. Det är ju han, som bör be om förlåtelse. Inte jag.
Sedan fortsätter man dispyten och söker den, som "kastade första stenen".
Är jag bitter? Nej, det är ju de andra, som uppträder orättvist och sårande gentemot mig. Men - är det orsak till bitterhet? Kan man någonsin försvara bitterhet?
Bitterhet människor emellan är kanske en av de värsta "cancersvulstarna" i dagens samhälle. Man är bitter på andra människor, på överheten och de makthavande, på situationen, på Gud och ibland t.o.m. på sig själv. En bitter människa sår bitterhet i sin omgivning.
När det är fråga om att be om förlåtelse eller ge förlåtelse, är det inte i första hand fråga om vem, som är den skyldige. Här har uppstått många missförstånd och det har uppstått många inflammerade och tillkrånglade människorelationer och många får lida av detta i sitt vardagsliv. Bitterheten är liksom en kräftsjukdom, som snabbt sprider sig och förgiftar atmosfären i den närmaste omgivningen. Har jag gjort fel är det förstås min uppgift, att be om förlåtelse.
Men vi bör leva i förlåtelse eller m.a.o. vara fria från bitterhet gentemot andra människor, även i det fall att dessa kanske klart är skyldiga till en viss orätt mot oss. Detta är ingalunda lätt, men dit borde vi sträva. Ett förlåtande sinnelag är sålunda inte beroende av, vem som sist och slutligen är den skyldige, eller vems skyldighet det är, att först be om förlåtelse.
Förlåtelsens kraft är stor. Genom den har många fått röna märkliga vändningar i tilltrasslade situationer och i inflammerade relationer med andra människor. Därför lönar det sig, att verkligen beakta dessa saker, även om det ofta är oerhört svårt på grund av den egna själviskheten och stoltheten.
Detta vore lösningen också i större sammanhang i konflikter länder och olika grupperingar emellan. "Med våld" sluten fred eller vapenvila är sist och slutligen ingen verklig lösning. Den ger bara tilläggstid.
Ofta har dylik "bitterhetsspiral" människor emellan fortsatt så länge och etsat sig så djupt, att den enda lösningen är, människan får uppleva frid med Gud i sitt liv. Men fast detta erbjuds alla, är det många, som inte accepterar det.
"Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas."(Hebr.12:15) Jesus sade: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. 15 Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.(Matt.6)
Jag tar några citat från avsnitt 4.11 från länken nedan:
”Varför borde jag förlåta? Jag har ju rätt. Den andra har fel.” Eller mera allmänt: Inte har jag gjort något illa. Det var den andra, som gjorde det och sårade mig djupt. Det är ju han, som bör be om förlåtelse. Inte jag.
Sedan fortsätter man dispyten och söker den, som "kastade första stenen".
Är jag bitter? Nej, det är ju de andra, som uppträder orättvist och sårande gentemot mig. Men - är det orsak till bitterhet? Kan man någonsin försvara bitterhet?
Bitterhet människor emellan är kanske en av de värsta "cancersvulstarna" i dagens samhälle. Man är bitter på andra människor, på överheten och de makthavande, på situationen, på Gud och ibland t.o.m. på sig själv. En bitter människa sår bitterhet i sin omgivning.
När det är fråga om att be om förlåtelse eller ge förlåtelse, är det inte i första hand fråga om vem, som är den skyldige. Här har uppstått många missförstånd och det har uppstått många inflammerade och tillkrånglade människorelationer och många får lida av detta i sitt vardagsliv. Bitterheten är liksom en kräftsjukdom, som snabbt sprider sig och förgiftar atmosfären i den närmaste omgivningen. Har jag gjort fel är det förstås min uppgift, att be om förlåtelse.
Men vi bör leva i förlåtelse eller m.a.o. vara fria från bitterhet gentemot andra människor, även i det fall att dessa kanske klart är skyldiga till en viss orätt mot oss. Detta är ingalunda lätt, men dit borde vi sträva. Ett förlåtande sinnelag är sålunda inte beroende av, vem som sist och slutligen är den skyldige, eller vems skyldighet det är, att först be om förlåtelse.
Förlåtelsens kraft är stor. Genom den har många fått röna märkliga vändningar i tilltrasslade situationer och i inflammerade relationer med andra människor. Därför lönar det sig, att verkligen beakta dessa saker, även om det ofta är oerhört svårt på grund av den egna själviskheten och stoltheten.
Detta vore lösningen också i större sammanhang i konflikter länder och olika grupperingar emellan. "Med våld" sluten fred eller vapenvila är sist och slutligen ingen verklig lösning. Den ger bara tilläggstid.
Ofta har dylik "bitterhetsspiral" människor emellan fortsatt så länge och etsat sig så djupt, att den enda lösningen är, människan får uppleva frid med Gud i sitt liv. Men fast detta erbjuds alla, är det många, som inte accepterar det.
"Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas."(Hebr.12:15) Jesus sade: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. 15 Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.(Matt.6)
