Citat:
Ursprungligen postat av monolog
Här uppstår dock en paradox. Om vi nu är medvetna om att medvetandet lurar oss så borde vi väl genomskåda bluffen och se världen för vad den verkligen är? Borde inte medvetandet hindra oss från att komma till den här insikten?
Ytterligare väcks ju också frågeställningen om vad självet är. Att ge förklaringen att vi inte är kapabla att ta till oss den vetskapen lägger väl ribban vid ungefär samma nivå som att medvetandet finns i själen?
Glädjande att se utvecklingen på denna tråd. Du tar fasta på kärnpunkterna i mitt inlägg och förtydligar dem, helt i enlighet med min egen uppfattning.
Denna paradox som du för fram är mycket intressant ur både psykiatriskt och psykologiskt perspektiv. Vi har tagit fasta på att medvetandet är ett meningsskapande verktyg vi använder oss av för att bringa ordning och konstruera "
berättelser". Precis som du skriver använder vi oss av minnen för att "...väva ihop en historia som känns trovärdig". Och precis som du fortsätter är dessa minnen inte nedgrävda "faktum" i våra medvetanden, utan de händelser som vi tar upp och reflekterar kring får dess innebörd av den person man är vid tillfället för reflektionen (givetvis mängder av andra aspekter berör den person man är vid tillfället - exempelvis ny information, andra människors åsikter, andra händelser o.s.v.o.s.v.).
Vad är då världen "som den är" som du för fram det? Vad är det som hindrar oss eller som påverkar oss så kraftigt att vårt egna medvetande spjärnar emot denna insikt? Ytterst intressant frågeställning. Jag tolkar (med stöd av vetenskapliga argument jag funnit) den bakomliggande orsaken till vårt meningsskapande arbete som ett sätt att bibehålla makten/initiativet i våra liv och skydda oss mot det faktum att världen och livet saknar självständig mening. Det är denna existentiella smärta vi förtäcker genom att bygga konstruktioner utifrån orsak - verkan, inplacera erfarenheter i vidare kontexter och dra slutsatser, bygga berättelser om oss själva o.s.v. Alltså (utan att låta som en s.k. emo-figur) vi skapar oss vår mening i en meningslös tillvaro. Detta är filosofins domäner, och begreppet 'meningslös' är ett begrepp som ofta tolkas som något starkt negativt. Men för att härleda ursprunget till dessa tankar måste man gräva djupt ner i den västerländska kulturen.
Tänkte dock snabbt exemplifiera min tanke genom ett trivialt exempel på vårt medvetandes meningsskapande aktivitet; Om du en dag märker en stark och akut smärta i din fotled, och du inte kan relatera denna smärta till en orsak, så söker du antagligen läkarhjälp. Läkaren undersöker din fotled och tolkar det han ser utifrån sin utbildning/kunskap och han förmår producera en förklaring. Utifrån denna förklaring kan sedemera behandlingen påbörjas.
Sedan vår civilisations vagga har människor upplevt smärtor och orättvisor som för dem saknar naturlig förklaring. Frågan, "
Varför lider jag" är en fråga som följt med människosläktet sedan pannloberna började utvecklas. Redan 600 år före Kristus så förklarade man den existenstiella smärtan och livets orättvisa genom mytologin (Mytologi som ett sätt att begreppsdikta fram orsak - verkan i något som för oss ter sig oförklarligt). Så slets Dionysos i stycken av titaner enligt den Orfiska kultens mytologi. Som straff låstes själen fast i kroppen, och livet blev en botgöring för denna gärning. Denna mytologiska beskrivning, återigen, tog plats 600 år innan Kristus korsfästes.
Och, med vissa kulturella skiftningar, ser vi att samma övergripande konception av livet ges genom kristendomen. Jesus dör på korset för våra synders skull, livet och dess plåga blir en del av vår arvssynd, smärtor vi alla möter är vi moraliskt förpliktade att uthärda för att nå paradiset, då dessa smärtor är en del av vår botgöring. Här kan man se Augustinos ord som ganska kännetecknande - "Livet är ett verk av djävulen och Gud är vår förlösare".
Detta verkar sannolikt mycket flummigt för den som inte vänt sin tanke åt dessa håll, men vad jag vill ta upp och förtydliga är hur fundamental denna meningsskapande verksamhet vi ständigt ansluter oss till är. Hur vi från en tid till en annan ständigt förtäcker och bortförklarar alltings meningslöshet genom tillskrivandet av mening. Så förr var Gud alltings skapare och dennes vilja var världens mening. Denna mening uttolkade prästerna och förde fram genom predikan och rättesnören för hur vi som människor skall vara (...i Guds ögon). När vi upplevde oförklarlig smärta, exempelvis fadern som förlorat hela sin familj i sjukdom eller olycka, så gick vi till prästen för att få en förklaring. Prästen förklarade händelsen genom synden eller djävulen och mytologin aktiverades för att ge en obeskrivlig smärta mening.
Precis på prästens sätt fungerar i många fall läkaren eller psykologen när vi uppsöker dessa för att förstå händelser i våra liv, till vilka vi inte kan finna förklaring.
Vad är då det bakomliggande faktum som ger oss en sådan drivkraft att förklara och bygga konstruktioner av mening. Ja det är alltets meningslöshet, vår egentliga maktlöshet i livet, de ofattbara orättvisor vi ständigt möter e.t.c.
På vetenskapligt håll har
Damasio, professor i neurologi och författare av ett antal böcker visat i kliniska studier att ungefär 80 % av våra dagliga handlingar saknar förklaring för oss. Han härleder dessa till det "omedvetna" (vars exakta betydelse i hans perspektiv för mig i nuläget är oklart) frikopplat från vårt förnuftsbaserade medvetande. Man har genom experiment visat att deprimerade personer har en klart mer förankrad och reell uppfattning om deras egenskaper, förmågor och inflytande i tillvaron än en kontrollgrupp bestående av kliniskt "friska" människor. PTSD (Posttraumatic Stress Syndrome) präglas av händelser där denna insikt gör sig obönhörligt framträdande. Att en person upplever en händelse som tvingar denne att konfrontera det faktum att i situationen var denne maktlös, utlämnad till slumpen och andra människors agerande. Denna insikt är ofta så svår att den skadar offrets självbild i dess fundament, och kan föranleda självmord e.t.c.
Detta kan exempelvis jämföras med våra fantasier där vi när vi leker med tanken om svåra och dramatiska händelser alltid förutsätter att vi behåller initiativkraften och handlingsförmågan.
Oj långa inlägg

. Hursomhelst, det finns både empiriska och hermeneutiska anledningar till att se den sunda, normalt fungerande människan, som en i allra högsta grad självbedragande varelse. Vårt medvetande agerar som ett skydd eller mur för denna insikt. Medvetandet är i dess reella natur reaktivt, men det friska medvetandet förmår omformulera detta fundament till att uppfatta sig själv som agerande till skillnad från re-agerande. Ser man tillbaka i vår historia så ser man att samma strategi praktiserats sedan urminnestider, bara att de "mytologiska" berättelserna ändrat innehåll. Från Gud - Via Kant - Via Schopenhauer - Via Nietzche - Till idag (en återgång till Kant?).