Var går gränsen för att ett djur ej har något "värde"?

I tråden om gubben som dödade grannkatten så verkar det skilja ganska mycket mellan skribenters syn på hur mycket ett kattliv är värt.

http://forum.flashback.info/scandina...12#post2811012

Personligen är jag varken kattkramare eller katthatare och jag kan både förstå kattägarens förtvivlan och den utsatte mannens ilska.

Men en tanke som aktualiseras när jag läser detta är: Vart går gränsen för att man inte längre bryr sig om ett djur? I vissas ögon är ju katter mer värda än människor så man får väl söka sig neråt i skalan....

Råttor? Eller ännu längre ner - spindlar? Kanske till och med mygg/knott?

...eller vad sägs om löss..?

Rent principiellt borde väl en mygga ha samma livsvärde som en katt. Det är ju en levande individ med uppenbar instinkt att överleva. Fungerande skyddsmekanismer och flyktinstinkt.

En annan mycket tydlig notering är att "gulliga" djur uppenbarligen har mycket högre värde hos djurkramare än "äckliga"!

Inte många skulle bry sig speciellt mycket om jag fiskade upp en marulk och klubbade ihjäl den - men skulle jag klappa ner ett rådjur så fick jag nog höra hur hjärtlös jag var.

Kommentarer?

Egentligen borde ju varje liv vara lika värt. Jag slår själv ihjäl mygg å sånt men när man tänker efter så borde ju alla vara lika mycket värda. Detta eftersom om man väljer att värdera varelser efter hur lika de är människor eller hur smarta de är så ser man ju bara efter våra egna kriterier. Detta är ju ingen objektiv syn. Snarare rasistisk...bara man tänker efter en gnutta så inser man detta. Men jag kommer nog ändå att slå ihjäl mygg för jag är ju bara en människa

Det beror ju på vilket värde du pratar om?

- Ekonomiskt värde; husdjur, matdjur och liknande. Här är det ju enkelt - vad har djuret kosta att köpa / föda upp och vad är det förväntade priset för köttet eller hur mycket mjölk bör kon kunna producera.

- Emotionellt värde; husdjur av typen huskatt, inomhushund eller så. Detta är i princip omöjligt att ange, mer än med ord som stort eller litet. Och är givetvis helt oberoende av det ekonomiska värdet.

- Identifikation och empati - det är kanske det som du berör, när folk blir mer upprörda över "gulliga" djur som dödas i onödan än "fula" djur. Många vill väl skylla på Disneyfieringen - men det är kanske så enkelt att ju mer likt en människa ett djur är, eller snarare ett människobarn, desto svårare känns det att döda. Av samma skäl är det ju enklare ju längre avstånd rent evolutionsmässigt djuret är. Insekter inga problem, en chimpans stora problem.

- Ekologiskt värde. Här kan faktiskt ett mygga vara minst lika värdefull som en tiger, men det tillhör nog undantagen. Däremot om vi pratar om att utrota hela arter, så kan det vara så.

Jag resonerar nog utifrån emotionellt och empatiskt värde.

Lägg också till "moraliskt" - uppenbarligen resonerar ju många som så att det är för djävligt att klubba sälar men helt okej att förinta ett helt myrsamhälle.

Jag är inte ute efter att förlöjliga djurvänner - jag är själv väldigt inkonsekvent när det gäller synen på djurs "värde" - men jag tycker att det är intressant att höra vissa argument.

Jag försöker fråga en vegan i min klass det lite då och då, men hon blir bara förbannad när hon inte har något vettigt argument att komma med

Efter genomgången rättsprocedur har jag dömt f n tre djurarter till döden:

1. Fästingar
2. Myggor
3. Inomhusmyror (dessa fick ett antal villkorliga samt förvisande domar innan de straffade in sig på denna lista.)

Benådning kan väl ske om väsentligt ekonomiskt eller ekologiskt värde kan bevisas, detta känns i nuläget dock mest hypotetiskt.

Tråden flyttas från Övrigt till Filosofi.

/Moderator

Nej..snälla - inget bra val! De besökare jag vill höra svar från dyker nog inte upp i det underforumet. Det känns lite för allmängiltigt för att hamna i ett sådant "tungt" forum....tycker jag då...

Detta är ju inte en fråga man bestämt kan svara på. Det hänger ju på omständigheterna. Jag är inte överförtjust i getingar, men anser att de har rätt att leva så länge de inte går till attack. Sticks de, däremot, så har de passerat gränsen för mitt tålamod och då går de mosdöden till mötes...



Hon kanska bara är jävligt trött på alla smarthuven som försöker skjuta över bevisbördan på veganerna. Jag själv gör precis som hon. Så fort jag får en de "smarta" frågorna, brukar jag bara gå därifrån. Den som ställer frågan gör aldrig det för att de verkligen vill veta, utan bara för att
(a) djävlas (ofta ställs frågan när man befinner sig i en grupp av köttätare),
(b) motivera för sig själv att köttätande är rätt (oavsett vad veganen svarar så kommer det en, ofta nedlåtande, kommentar eller fråga)
(c) Slippa att själv argumentera för varför han (för det är nästan alltid en han) äter kött.

Jag är övertygad om att alla vegetarianer har upplevt samma sak. Poängen med veganism är man undviker att göra något som är skadligt. Eftersom uppenbart veganer/vegetarianer kan leva långa, friska liv UTAN kött, så är det inte upp till veganer att berätta varför de INTE äter kött, utan det är köttätarna som skall ge argument för de väljer att stödja en brutal industri som är skadligt för djur och människor, varför de stoppar i sig djurmuskler, trots att det bevisligen inte är nyttigt (åtminstone i de mängder som sker idag).

För att försöka dra någon slags gräns, så går den nog utifrån djurens hjärnor för mig. Småkryp, som inte ens har nån hjärna utan bara en nervknut hyser jag inget medlidande med. Inte heller djur som "bara" har en reptilhjärna.

Det är när de har mer eller mindre däggdjurshjärna som jag börjar känna empati med dem. Eller fågelhjärnor. Fåglar är rätt smarta faktiskt.

Tror det är den gräns jag kan dra...

Sen har jag full förståelse för att någon kan tycka mycket om en sköldpadda eller en guldfisk.

om djuren är "gulliga" så har de ett högre jämställdhetsvärde, om de är giftiga, blir till goda hamburgare eller är otyg i din trädgård har de inget värde eller skäl.

Enligt klassisk hedonistisk utilitarism så är lösningen ganska enkel: Kan man uppleva smärta/obehag respektive njutning/tillfredsställelse/lycka så skall dessa beaktas. Ingenting har något värde I SIG utom just Hedoné, som alltså betyder alla de tre positiva sakerna ovan. Kattens liv är inget värt, men väl att den mår bra! Om en varelse inte har förmåga att uppleva Hedoné, så är dess liv intet värt... Det är väl ungefär så man tänker när man tar sitt eget liv?