Hets vs. Fanny och Alexander

I nomineringstråden om "bästa svenska filmen genom tiderna" här intill nämns ofta Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och ibland också Alf Sjöbergs Hets. Bägge är som bekant skrivna av Ingmar Bergman, och i manushänseende kanske man kan se dem som Bergmans första och sista biograffilm. Tänkte därför det kunde vara intressant med en tråd som jämför de två.

Skillnaderna är förstås många, Fanny och Alexander har som släktdrama ett mycket rikare persongalleri, fler sidospår, stora tablåer, magiska och övernaturliga motiv och annat som saknas i Hets. Men ur en viss synvinkel kan man kanske se dem som tvillingfilmer, som bägge har som centralt tema skildringen av en ynglings förhållande till en äldre man som formellt har den samhälleliga rollen som uppfostrare och vägledare men som framstår som synnerligen sadistisk och demonisk. I Hets är det ju den unge studenten Jan-Erik Widgren som har att tampas med sin latinlärare Caligula, i Fanny och Alexander står den centrala striden - så central att man kan undra vad Fanny har i filmtiteln att göra, hon fungerar ju mest som rekvisita - mellan Alexander Ekdahl och hans styvfar biskop Vergérus. (Man kan vidare parentetiskt notera att bägge "bovrollerna", om det nu handlar om sådana, spelas av skådespelare som annars ofta förknippas med lättsammare revyroller, Stig Järrel respektive Jan Malmsjö.) I motställning till dessa "onda" fadersgestalter finns i bägge filmerna också en snäll och lite tomtig fadersfigur, klassföreståndaren Pippi/Gösta Cederlund respektive Oscar Ekdahl/Allan Edwall.

Lektor Caligula respektive biskop Vergérus har ju även utanför sina filmer blivit något av svenska arketyper för ondskefulla gestalter inom skolan respektive kyrkan. Men i bägge filmerna finns också scener där den "onde" figuren på ett eller annat sätt försöker bättra sig och försona sig med eller åtminstone närma sig sin unge antagonist. Caligula vädjar om Widgrens förståelse och tålamod bl.a. i en scen i skoltrappan, och ber mer naket om hjälp i slutscenen. Biskop Vergérus låter trots sina försakelseideal styvsonen behålla sin nallebjörn, och försöker tafatt intressera sig för Alexander i en godnattscen (den där han frågar "Vilken bok läser du, Alexander?", men inte får något svar). I bägge fallen blir responsen ringa eller ingen, och det misslyckade kontaktförsöket leder i stället till upptrappat krig.

En intressant fråga kan då vara om skurkarna verkligen förtjänar sitt onda rykte? Är filmerna så enkla som de ofta tolkas, att det handlar om en polariserad konflikt mellan en ung oskuldsfull man och en ond fadersgestalt - studentens unga och renhjärtade kärlek kontra lärarens sadistiska och depraverade begär i Hets; fantasi och ungdomlig lekfullhet kontra biskopens rigida, bigotta och glädjelösa uppfostringsideal i Fanny och Alexander - där det "goda" till slut segrar över det "onda" (även om det i det senare fallet dröjer sig kvar i biskopens spökgestalt)? Är det inte så att de unga männen genom sin självupptagenhet också är medskyldiga till att helveteskarusellen fortsätter snurra?

Denna tolkning kanske ligger närmare till hands i fråga om Fanny och Alexander, där det ibland är lättare att känna sympati för den mänskligt bristfällige biskopen i all hans kyligt våldsamma brutalitet än för den ständigt sturige och motvillige Alexander, som till skillnad från sin syster knappt uppvisar ett enda vänligt eller medmänskligt drag under hela filmen. Det är faktiskt möjligt att se filmen som berättelsen om en pojkdemon som bara vill ha sin privilegierade värld, sina fantasier och sin mamma helt för sig själv, som utan att blinka tycker sig ha rätt att sprida lögner om att styvfadern mördat sin förra familj (att det verkligen handlar om lögner antyds ju av spöksynerna på vinden, där biskopens döttrar Pauline och Esmeralda vittnar om att det verkligen rörde sig om en olycka), och som slutligen - med hjälp av Ismaels magi - tar livet inte bara av styvfadern utan också av hans faster Elsa på ett synnerligen fruktansvärt sätt - bara för att sedan flytta hem och fortsätta kalasa på äpplen och leka med sin dockteater. Slutet gott allting gott? Man vill kanske rentav se en Fanny och Alexander II - The Revenge där biskopens och Emelies dotter vuxit upp och utkräver hämnd på halvbrodern som dödat hennes far.

Jan-Erik Widgren i Hets är väl mänskligare och hyggligare än Alexander, och verkar i början mest perplex inför Caligulas plötsliga och patetiska försök att visa sig mänsklig - men å andra sidan kan hans upprepade avvisande av den hjälpsökande lektorn i slutscenen - "Får jag gå nu?" - tolkas som ganska hjärtlöst. Det vore intressant med era synpunkter och tolkningar kring detta.

Det finns väl ett visst självbiografiskt inslag i synen på auktoriteter i Bergmans arbeten. Han berättar ganska ohämmat om det (han har väldigt tydliga minnen om sin moderskärlek och hur han upplevde sig som utkonkurrerad av sin far)i Laterna Magica.

Det var så länge sen jag såg Hets att det är endast det demoniska jag minns, så jag har lite svårt att kommentera det specifika.

Tack för svaret. Ja, det var länge sedan jag läste Lanterna Magica och jag minns inte huruvida han där tar upp sin ungdoms böjelse för nazismen. Men jag har för mig att någon kritiker (var det Leif Zern? någon som vet?) har hävdat att man kan skönja spår av antisemitiska berättarmönster i manuskriptet till Hets. Tanken skulle då vara att studenten Widgren motsvarar den unge ariske hjälten medan Caligula är den smutsige, perverterade juden - ett "litet otäckt giftigt kryp" som han kallas i filmen, med reminiscenser från den nazistiska propagandakonstens porträtt av judar. Hjälten är en ung stilig man med höga ideal och en längtan efter renhet; han ogillar den "sjusärdeles materialism" som vännen Sandman ger uttryck för, han som inte vill mer med sitt liv än att "krubba och slagga". I Widgrens väg står juden Caligula som hatar och förföljer honom och med sina ondskefulla lidelser driver den unga Bertha till alkoholism och död. Caligulas makt över sina studenter är alltså orättfärdig och måste krossas, han låtsas att han är stark men är i själva verket en föraktligt svag varelse som börjar gnälla över sin "sjukdom" så snart han känner sig hotad.

Så ungefär skulle alltså spåren av den nazistiska estetiken och mytologin kunna skönjas i manuset till Hets - även om man sedan när det var dags för filmatisering vände på steken och antydde att det i själva verket Caligula som var nazist (han får väl läsa Dagsposten i någon scen). Tro vad man vill om denna tolkning - jag är långt ifrån säker på att jag minns den korrekt, men det kan ju alltid vara roligt att titta på filmer med nya glasögon.

Intressanta synpunkter! Har börjat fundera kring detta ett slag.

För min del förefaller biskopen som filmens största offer. Alexander är visserligen ett barn, men fördenskull inte omedveten om sina handlingar eller uppsåt. Han önskar ju bland annat biskopen ur livet vid ett tillfälle (vilket visade sig lönsamt), som knappast kan ursäktas med att han bara är en faderslös liten pojkspoling som inte vet bättre. I så fall är det mera synd om biskopen. Han förstår inte förrän i slutet att han uppfattas ondskefull, fastän hans avsikter (oftast) är godsinta och välvilliga - ehuru med destruktiva följder. Han är ingen sadist, utan tror med full övertygelse på att hans "kärva och ickeveka" kärlek är den rätta, och finner härför ingen glädje i Alexanders bestraffning, utöver förhoppningen att det kommer dana dennes karaktär, och varda honom en ovärderlig erfarenhet (emedan världen ju inte är lika skonsam mot lögnare som biskopen). Han ger många gånger Alexander möjlighet att förklara sina snedsteg med öppen dialog - kanske till ett förmildrande av straffet - men ur honom fås bara, om något alls fås utöver båltystnad, snäsiga och uppstudsiga mumlanden, som både retar och sårar.
Vi kan härtill ta hänsyn till biskopens egen uppväxt som avgörande orsak till hans stålstarka och allvarliga uppfostringsideal.

Alexander är självupptagen, bångstyrig och känslostyrd. Biskopens största fel är att han som auktoritet i grunden anser sig ofelbar (förutom i slutet). Att de båda clashar är alltså ett jämnt fördelat fel; men skillnaden är att Alexander inte lär sig något av historien, till skillnad från sin fiende, som omkommer innan han hinner bättra sig, och väljer att ta hämnd i form av (hjärn?)spöke.
I mitt minne känner jag medlidande med biskopen (om man undantar scenen där han rantar på Jacobi), just för att han ständigt missförstås, av andra men främst av sig själv.

Såvida inte spöksystrarna (The Shining) vill undanhålla Alexander sanningen, i syfte att deras efterträdare ska gå ett liknande öde till mötes? Jag tycker att Alexander gör uppror mot en självupptagen, förstockad och hopplöst oförstående vuxenvärld. Det är en generationskonflikt som måste brisera. Val av sida är förstås upp till betraktaren. Syster Elsa förefaller perverterad och motbjudande.
Men samtidigt känslig och högt begåvad?

Jag tycker nog ändå att filmen blir bra mycket plattare med den tolkningen. Dels blir den mer fjäskig och publikfriande, en saga om oskyldiga barn och våldsamma (respektive tomtiga) män som är skriven för att tilltala en modern kvinnlig publik genom att ensidigt spela på moderskänslor och samtidens "anti-auktoritära" stämningar. Dels blir den rätt påfrestande som självbelåten konstnärlig självbiografi om det Begåvade Känsliga Barnet och den Brutala Oförstående Omvärlden.

Jag vill därför tro, grundlöst eller ej, att filmen också lämnar utrymme för misstanken att hela historien skildras ur Alexanders barnsliga, subjektiva perspektiv. I "verkligheten" är biskopen inte så brutal, biskopsgården inte så karg och steril, barndomshemmet inte så lysande varmt, julfirandet inte så överdådigt, farbröderna inte så krumeluriga, Jacobis hus inte så förtrollat etc. Det är hotet om barndomens slut och styvfaderns krav på sanning och realism som får Alexanders hysteriskt överspända fantasivärld att "välta lasset och fara åstad i galenskap" som en prepubertal Gösta Berling.

Jag menar blott att det är summan av (de mer eller mindre motsägelsefulla) bilderna och tolkningarna som skapar gestaltningen och därmed gör ett konstnärligt verk levande.
Visst är fältet helt öppet för en sådan tolkning, möjligen med undantag för de scener där han inte närvarar.