Existerar altruism?

Jag hamnade i en diskussion häromdagen gällande om altruism, dvs osjälviska handlingar, verkligen existerar. Vad säger ni andra?

Jag anser personligen att det inte gör det. Enligt mina tankegångar syftar allt vi gör till något positivt för oss själva - antingen får vi ta del av glädjen hos den som blir hjälpt, eller så undviker vi en negativ tanke om oss själva.

Exempel: Din vän har brutit tummen och ber dig byta däck på hans bil. Antingen låter du bli, eller så hjälper du till för att vännen kommer visa dig uppskattning, eller så gör du det för att du har empati med vännen och skulle få negativa känslor eller tankar om dig själv utifall du sa nej. Om detta stämmer så skulle alla våra hjälpande handlingar istället styras av egoism, och då kanske man snarare ska diskutera huruvida ordet egoism bör ha den negativa klang det har. Tankar, idéer någon?

/P

Problemet med frågeställningen är att med ett visst resonemang går det alltid att påstå att handlingen är självisk. Det vill säga att den ger "en inre tillfredställelse" eller liknande.

Det närmaste man skulle kunna komma en osjälvisk handling enligt de hårda premisserna vore väl om du stod i en situation där valde mellan att hjälpa en människa elelr inte hjälpa en människa och du visste följande:

a) Personen kommer att bli hjälpt.

b) Ingen person kommer någonsin att få reda på att du hjälpt någon.

c) Du vet om att du kommer att bli utsatt för "glömskepiller" eller motsvarande direkt efter att du hjälpt henne, vilket gör att du i framtiden inte kan få någon tillfredställelse över att ha agerat osjälviskt.

Svaret är väl att det inte går att utesluta att det finns personer som skulle agera även under de omständigheterna.

Det var bara mina hobbytankar, sedan får folk fylla på med de riktiga teorierna.

Jag förstår precis vad du menar, det är exakt det här jag menar. Kan man verkligen säga att någon begår helt osjälviska handlingar? Borde inte klangen hos "egoism" eller "självisk" snarare revideras?

Diskuterade dessutom det här igår med en polare som är fd Jehovas och vi snackade lite om bibliska vinkeln. Om man kollar på de som figurerar i bibeln, som exempel, så är det ingen där som verkar göra altruistiska handlingar (enligt vad mitt något åderförkalkade 15-år-sen-konfirmationen-minne säger mig), snarare så utlovas belöningar från Gud eller att de ska slippa straff. Helt i linje med min teori alltså

/P

Det finns många aspekter av detta.... här är den jag har valt;
Mitt jag och min världsbild är oundvikligen sammanblandade. Om man väljer en 'altruistisk' gärning, väljer man att leva i en värld där altruism är en närvarande och aktiv faktor. Därför belönar min handling sig själv, genom att jag slipper leva i en värld av egoistiska handlingar.

Altruism är bara ett ord bland andra. Om altruism existerar eller inte, bestäms av ens definition av ordet.

Jag gillar impieteers lilla tankeexperiment. Dock handlar hjälp till andra oftast inte om så stora saker att man kommer ihåg dem särskilt länge efteråt... Jag har varit inblandad i stora händelser vid tre tillfällen, och de glömmer jag aldrig. Men oftast handlar det bara om att hjälpa någon med matkassarna eller dylikt, och sådant är inte direkt avgörande för självbilden eller världshistorien.

Ja, det är ju nästan omöjligt att resonera sig runt möjligheten av att motivet skulle vara den tillfredställelse som vetskapen om den egna godheten ger.

Även om du gör ett tappert försök med "glömskepillret", så kan man ändå hävda att motivet är den omedlebara känsla av godhet som själva beslutet omedelbart ger.

Själv tycker jag helt enkelt att det enklaste blir att betrakta vissa handlingar som altruistiska, och löpa en viss risk för att ha fel. Något man i alla fall i praktiken aldrig kan konstatera, eftersom det just nu inte finns någon bra metod att inspektera en människas bevekelsegrunder i ett givet beslutsögonblick.

Ja, genom att bestämma sig för att det existerar altruistiska handlingar och leva därefter ger man sig själv rätt i frågan.

Jovisst, jag håller egentligen med om att vi i grunden bara diskuterar etiketter och att det är rätt oväsentligt. Det viktigaste är ju trots allt att man hjälper varandra, oavsett skäl. Men det är ändå ett intressant ämne att fundera kring.

/P

Precis, jag tycker du har helt rätt där. Bara för att något är mer eller mindre omöjligt att bevisa, behöver det inte betyda att det inte finns.

Förmodligen tänker de flesta på alldeles för stora saker när de tänker på osjälviska handlingar. Om en handling är medvetet osjälvisk, dvs att man verkligen hinna tänka efter vilken osjälvisk handling man är i färd att göra, så hamnar man lätt i dilemmat ovan.

Lättare är att tänka på alla småhandlingar man gör hela dagarna som inte tillfreställer en sjäölv det minsta, men som man gör på rutin pga av uppfostran och liknande.


Jag slängde t ex skräp i en papperskorg idag sitället för på gatan. Själv gav det mig ingen som helst tillfredställelse, jag tänkte inte ens på att jag gjorde det, trots det var det en osjälvisk tanke, gjord med större (om än marginellt) möda än att ha släppt skräpet på gatan.

Det enklaste beviset för att det finns osjälviska handlingar är nog att tänka på hur oerhört liten sannolikhet det borde vara att precis alla handlingar i mänsklighetens historia skulle ha varit själviska.

Nog existerar altruism alltid. I min mening är sann altruism något man gör av kärlek till sin nästa och Gud (omöjligt att förstå för de som inte upplevt, och omöjligt att förklara), utan några som helst egoistiska motiv bakomliggande. Känslan av tillfredsställelse är endast en bieffekt.

Jag tror inte på altruism.
En handling som man inte får ut något av vore totalt meningslös, så varför skulle man slösa tid och energi på att utföra den? (naturen är som bekant lat av sig)

Har lekt med samma tankegångar och har kommit fram till att altruism är ett begrepp som enbart existerar som ett begrepp och inte som en handling.
Jag tror att det är omöjligt för en människa att begå en handling som inte gynnar personen ifråga på något sätt, fysiskt eller känslomässigt. En människa är en egoistisk varelse men det variera från individ till individ vad som ger personlig tillfredställelse. En s.k god människa får tillfredställelse genom att utföra handlingar som gynnar andra medans en klassisk egoist får tillfredställelse genom handlingar som direkt gynnar den själv. Man kanske kan dra liknelser att en god människa får tillfredställelse av handlingar som direkt utlöser positiva känslor medans en klassik egoist är mer inriktat på fysiska belöningar. Inte alltid att detta stämmer men om man generaliserar lite så ligger det nog mycket i detta.

Häromdagen såg jag en förtvivlad gammal dam som inte tog sig in i porten till huset där hon bodde. Hon lyckades inte få in nyckeln i låset. Jag frågade om jag kunde hjälpa till och strax därefter var hon hjälpt.

Detta gjorde jag för hennes skull. Inte för min. Ni som hävdar att jag gjorde det för att själv få en altruistisk egotripp tror jag ärligt talat lider av bristande insikt i nedanstående.

Alla människor är altruistiska en del av tiden. En del av människorna är altruistiska hela tiden. Men alla människor är inte altruistiska hela tiden. Och härav följer givetvis även det omvända: Alla människor är inte egoistiska hela tiden.