Olof Palme är död... mördad

Fredag den 28 februari klockan kvart över elva på kvällen.Sveavägen i Stockholms City. Det är fredag efter lön, och Lisbet och Olof Palme har varit på biografen Grand och sett den sena kvällsföreställningen av “Bröderna Mozart”.
Nu går de arm i arm på gatans högra sida i riktning mot Kungsgatan. Lisbet till höger om Olof. Det är ganska mycket folk ute; andra biobesökare, kroggäster, nattvandrare. Flera som tittar på dem. Vid ett tillfälle är det någon som stannar och säger något. Då nickar Olof Palme och ler. Vänligt men mest för sig själv som det verkar och utan att stanna.
I höjd med Adolf Fredriks kyrka (ungefär där han Olof Palme nu ligger begravd) sneddar de plötsligt över gatan i riktning mot skobutiken i Skandiahusets bottenplan.
På den här sidan av gatan finns det betydligt färre människor. Det är åtta grader kallt. På trottoaren ligger fläckar av is. Vid sträckstenskanten och mot husväggen uppskrapade strängar av snö. Lisbet och Olof har stannat framför skoaffärens skyltfönster. Klockan är arton minuter över elva

Nu är klockan tjugoen minuter och tjugo sekunder över elva. Plus minus tio sekunder. LP och OP har hunnit ett par meter ut på gågatan i korsningen vid Tunnelgatan. OP går närmast väggen mot Skandiahuset som de just passerat. LP utanför honom och ett halvt steg före. Nu går de som medelålders par brukar göra. Tillsammans utan att för den skull vara hopflätade med varandra. Varken fort eller långsamt med tanke på väderleken.
Vi fryser den här bilden och och ser oss om.

Ett medelålders par som hunnit ett par meter ut i korsningen vid Tunnelgatan. Bakom dem Skandiahusets hörn. Knappt tio meter framför dem nergången till tunnelbanan.
Ungefär fem meter bakom dem vinglar en svårt berusad man mitt på trottoaren. Han saggar med huvudet och ser dem, men om han faktiskt ser dem är oklart.
Scenen kunde ha blivit bättre upplyst. Ljuset frångatan från passerande bilar, färgaffärens skyltfönster ett par meter bakom paret. Klockan är tjugoen minuter och tjugo sekunder över elva. Plus minus tio sekunder och vi låter bilden rulla igen.
Då lösgör sig plötsligt e en skugga från husväggen. En mani fyrtioårsåldern. Kraftigt byggd med ett kompakt utseende. Ca 180 centimeter lång och klädd i mörk knälång rock.
Han tar ett par snabba steg upp i ryggen på Olof och Lisbet Palme och höjer höger arm. I handen håller han en revolver och närpipan nästan snuddar vid Olof Palmes rygg trycker han av. Han skjuter med utsträckt högerarm, handleden böjd och pipan sänkt. Kulan träffar Olof Palme mitt i ryggen ungefär en decimeter under skjortkragens kant.
Så för han armen åt höger och siktar på Lisbet Palme. Håller på samma ställe, strax under nacken, rak högerarm och rak handled. Hennes rygg knappt en meter framför mynningen.
Men just när han trycker avvrider hans offer på överkroppen. Hon har hört det första skottet och vänder sigom. Stannar och vriderhuvud och överkroppåt vänstermotOlof Palme halvsteget bakom henne. Och kulangår in vidhennes vänstraskuldra och ut vid den högra. Går genomkappan, stryker längs skulderbladen mellan koftan och blusen. Ut genom kappan och utan att skada henne.

Vi tar om slutet på den här scenen. Försöker seden med mördarens ögon. Det är plågsamt men nödvändigt om vi skall kunna förstå det som sker.
Snett framför mördaren går hans offer med en kvinna vid sin sida. Sannolikt vet han vem hon är och i vart fall är hon ett presumptivt vittne. Snett bakom sig har han en berusad man. Helt säkert har han granskat honom noga: Medelålders, klent bygg, full som ett vårdike. En kontorsmänniska. Inte någon stor och grov jobbartyp som plötsligt kan nyktra till och vålla problem.
Det är nu han bestämmer sig utan att riktigt veta hur. Snabbt upp i ryggen på Olof Palme. Höjer armen, pekar med pipans korn mot offrets nacke och trycker av.
Det är inte som på film där den skjutne slungas handlöst framåt. Istället ser mördaren hur knäna viker sig på hans offer, hur överkroppen kantrar framåt utan styrsel eller stadga, hur han faller snett på sidan med hängande armar och utan att kunna ta emot sig.
Allt detta noterar mördaren utan att förstå hur det egentligen går till. Han är ett vidvinkelobjektiv som redan fått sitt nya mål i fokus - ryggen på kvinnan en meter framför honom. Han för armen åt höger, rätar p åhandleden, siktaroch kramar av. Känner stöten i handleden.
Nu ser han kvinnans förvånade blick. Inte mot honom utan mot mannen som fallit ihop vid hennes sida. Ser hur hon rycker till med överkroppen, höjer högerhanden i en närmast avvärjande gest och sjunker ner bredvid den liggande mannen. Hur hon sitter på huk, stödd på höger knä med överkroppen framåtböjd och huvudet nedåtsänkt.
I höger ögonvrå ser han också hur den berusade mannen rusar blint, snavande, framåtböjd. Förbi och utanför kvinnan och mannen som ligger vid hennes sida. Rusar bort över korsningen vid Tunnelgatan.
Nu tar mördaren ett par närmast dröjande steg bort från sina offer. Passerar mellan dem och husväggen bakom.. Så stannar han och betraktar dem noga. Håller handen med vapnet sänkt.
Han ser Olof Palme ligga i någon slags slarvigt framstupa sidoläge, ser hur det rycker i hans ben, ser blodet som strömmar ur hans mun. Ser Lisbet Palme som sitter vid sidan. Hopsjunken, orörlig, huvudet sänkt.
Och eftersom mördarens erfarenheter av det han ser troligen är andra än de som de som finns bland vanliga biobesökare och TV-tittare blir han också övertygad om att han lyckats. Att mannen han skjutit redan är död och att kvinnan vid hans sida är döende. Låt vara att han missade hennes ryggrad.
Scenen håller nu snabbt på att ändras. Upprörda röster, någon som ropar, en bilmotor som varvar upp, springande steg, någon som slår i en bildörr, någon som tutar, billjus som blinkar in i gränden.
Då vänder han sig om och springer: Försiktigt, bredbent för att inte halka. In i den mörka gränden. Mot trapporna upp till Malmskillnadsgatan, mot friheten.

......