Citat:
Ursprungligen postat av ka kui
Jag trodde en sekund att du beskrev mig när jag var sisådär 20 år. Så såg jag att det handlar om che_dani.
Som väldigt ung, väldigt arg, väldigt vänster människa inbillade jag mig att jag intog ett kritiskt, vasst, tänkande förhållningssätt gentemot den härskande lögnen. Det visade sig dock att jag bara hade svalt en massa åsikter utan att tänka igenom dem speciellt mycket. Att vara vänster handlade egentligen mer om att vara med i ett visst gäng där politiska åsikter signalerade medlemskap lika mycket som kläder och musiksmak. De "rätta" åsikter bara kändes så rätt – man behövde aldrig ifrågesätta dem på djupet eller ens fundera på om något som högern trodde på kunde stämma.
Men hela tiden gnagde det någonstans i mitt samvete. Det ohållbara i mycket av det jag tog för givet låg och pyrde, och när jag blev lite äldre, lite mer självständig, och lärde mig tänka lite mer kritiskt då upptäckte jag till min stora förvåning att jag snarare trodde på en mitten-höger politik. Ungefär samtidigt vidgades min musiksmak till att omfamna många fler stilar som jag tidigare hade avfärdat som töntiga. Det kändes som en befrielse att inte längre vara intellektuellt styrd av ungdomsmode, och att äntligen verkligen kunna vara (eller försöka vara) kritisk och reflekterande. Det är synd bara att jag var fast i träsket så jävla mycket längre än många i min omgivning. Jag är nog rätt korkad ändå.
Ungdomar på vänsterkanten som vår kära che_dani har långt kvar innan de själva aktiverar hjärnan och börjar tänka själva. Gör de det – och förbli vänster – då kan det komma att bli mycket intressant att debattera med dem. Men de flesta sover livet igenom. Jag hoppas att de inte väntar alltför länge med att släppa sina illusioner.
Mycket bra skrivet. Jag var själv ganska vänster när jag var 19-20, jag röstade till och med på Vpk i mitt första val. Jag var ung, okunnig och såg med illa dold avundsjuka på de som redan hade fina saker och pengar och tyckte att det var själva attan att de hade råd med en massa som inte jag hade råd med. Ytterst orättvist, var min snabba dom. Alltså trevade jag vänsterut och skyllde företagarnas girighet för att jag inte hade jobb och pengar, som om ekonomi var ett nollsummespel och anledningen till min fattigdom var deras överflöd. När jag sedan blev lite äldre och började bygga på det som numera är det företag som jag idag lever på så insåg jag hur jäkla mycket arbete det låg bakom att vara företagare, hur mycket varje krona kostat i form av tid och möda. Då började jag sakta inse att anledningen till att de personer jag varit avundsjuk på hade pengar och fin bil var att de redan tagit sina fattiga hundår. De hade pengar och prylar eftersom de jobbat för det. De hade också varit unga och fattiga. Man kan inte börja högst upp, man måste börja på botten och ligger man i så går det ofta bra men man måste jobba för det. Man får inget gratis. Det finns heller ingen rättvisa av den typ jag som nittonåring trodde på eftersom det där med rättvisa är en tolkningsfråga, det beror på vem man frågar och vilka motiv denne har med sin variant av rättvisan. Det förstod jag emellertid inte som nittonåring, då var det enkla lösningar för hela slanten. Det var någon annans fel att jag inte hade guldsked i mun och denne någon borde bannemig dela med sig eftersom det inte är mer än rättvist.
Jag var ung och dum och girig och hade enorma luckor i kunskapen om människans natur och samhällets funktioner. Det är förhoppningsvis samma sak för che_dani idag. Om tio-femton år så är han förhoppningsvis bättre påläst och mer verklighetsförankrad.
// Roger P.
