2007-07-07, 09:27
  #192
Medlem
zodiackillers avatar
Uppväxt med missbruk

Följande hittade jag under rubriken Psykakuten. Jag har velat samla mina reflexioner här, därför har jag lyft ut frågeställningen och mina tankar med anledning av dessa. Hoppas det är ok cazcadie. :)

Citat:
Ursprungligen postat av cazcadie
Jag har alltid setts som en ganska ordningssam tjej, jobbat o pluggat mycket. Varit noga med att hålla mig i form och att hålla en bra mask utåt. Jag har under varierande perioder mått dåligt ett x antal år tillbaka pga att ha vuxit upp i en missbruksfamilj men jag har ändå lyckats kunna hantera dessa dåliga stunder och tillslut kunna vända tillbaka det till något bra igen.

Har ganska nyligen tagit mig ur en realtion med en person som behandla mig väldigt illa och efter detta fick jag problem med sömnen och allt blev totalt nattsvart. Jag har helt plötsligt tappat kontrollen över livet. Jag orkar inte vara så jävla seriös längre och skiter i allt egentligen. Förr hade jag noll tolerans vad det gäller att umgås med människor som tar droger idag sitter jag o lyssnar på folk som pratar om trippar. Jag trycker i mig efedrin, stackers och koffein på dagen medans jag på natten tar lugnande och insomningstabletter. Jag börjar dricka på fredag eftermiddag och slutar på söndagmorgon. Jag vet att allt det här, är inte jag. Jag vill inte leva så här. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det..
Jag vet att det är den jobbiga realtionen som jag har genomgått som har framkallat detta..men hur går jag vidare och får tillbaka en självkänsla?
Det är svårt att ge specifika svar när informationen är så sparsam som i detta exempel, men jag tror ändå det finns en del att diskutera på ett generellt plan som kan vara av intresse.

Om man växt upp i en familj med missbruk har detta förstås påverkat en. Nu vet vi ju inte i hur stor utsträckning detta missbruk förekom i din familj och om det var båda föräldrarna som missbrukade, så det kan ju vara stora skillnader mellan olika familjebakgrund och det möjliga stöd man kunde känna att man fick från andra utanför familjen. Men man bär alldeles säkert på en inre sårbarhet, som man möjligtvis lärt sig hantera t ex att själv undvika missbruk, eller leva ett liv där man undviker stressande faktorer och belastning som kan leda till att man riskerar att må dåligt.

Att en eller båda av föräldrarna själva är beroende av missbruk av alkohol eller droger och inte orkat ta sig ur detta missbruk på egenhand eller med hjälp av någon typ av behandling eller självhjälpsgrupp, trots att man har ansvaret för uppfostran av barn, tyder ju på att missbruket kan vara ganska djupt och att det i detta finns ett stort inslag av förnekande av det allvar det innebär att vara fast i ett missbruk och vad detta kan riskera göra med förhållandet till de egna barnen.

För barn som växer upp under dessa förhållanden kan det komma att innebära att man förtidigt tvingas in i en vuxenhet. Att man inte får vara barn färdigt, dvs i den bemärkelsen att man överlåter en del av ansvaret på omgivningen och föräldrarna. Istället befinner man sig i en situation där man tidigt får erfara att föräldrarna inte orkar med utan är i händerna på krafter som är starkare än dem själva, nämligen missbruket. Denna upplevelse stör barnets inneboende behov av att få idealisera föräldrarna, att få uppleva att de är klokare, tryggare, visare, vet allt och kan allt. Istället kanske man tvingas in i situationer där man får ta hand om dem. När de är berusade, man kanske får skydda dem mot sociala myndigheter som vill ingripa i familjen, mot lärare som frågar hur det är hemma etc.

Att missbruk förekommer i familjen ligger inte heller bara på en förälder. Det är snarast ett familjeproblem. Man talar i de här sammanhangen om beroende och medberoende. Om en av föräldrarna missbrukar så är det vanligt att den andra föräldern på olika sätt är delaktig i detta missbruk. Den medagerande kanske har så dålig självkänsla att han eller hon inte vågar ställa krav på den missbrukande partnern, krav som skulle kunna leda till att den missbrukande sökte hjälp och kom tillrätta med sitt missbruk. Det kanske förekommer våld och hot om våld som gör att den icke missbrukande föräldern ser mellan fingrarna på missbruket, och kanske fortsätter i relationen trots att den har negativa konsekvenser både för den som inte missbrukar och för de gemensamma barnen i hushållet. Det kanske finns ett så starkt beroende att den icke missbrukande parten inte klarar av en separation, etc.

I dylika familjer har man alltså många gånger erfarit ett dubbelt svek: dels av den missbrukande partnern som inte kommer tillrätta med och inser allvaret av sitt missbruk, dels den förälder som utsatte barnen för konsekvenserna av den missbrukande föräldern. Som alltså inte förmådde skydda barnen från konsekvenserna av missbruket. Man är alltså i det fallet lämnad av båda föräldrarna.

Att växa upp utan att ha fått erfara den känsla av trygghet som ett gott föräldraskap innebär, gör att ens buffert mot eget lidande blir ganska magert. Det räcker med andra ord med ganska lite för att man ska braka samman.

När allt i ens liv är lugn och stillsamt kan man fungera. Och man fungerar dessutom oftast bättre än andra med mer normal uppväxt. Det beror på att man under sin uppväxt fått en del av sitt egenvärde att vara just duktig och vuxen. Det är något man kan och tar till eftersom det ligger i ens identitet. Dessa erfarenheter är också bra att ha erfarit, eftersom det då är lättare att komma tillbaka till ett mer normalt liv om man har erfarenheter av detta. Och omvänt: har man alltid levt på ett avvikande sätt är det svårare att återanpassa sig till en livsstil som lättare kan integreras med de normer som gäller just i det samhälle man lever. Därmed inte sagt att just detta sätt att leva är det bästa.

Som barn till missbrukande föräldrar gör ens begränsade buffert att man inom sig har en sårbarhet som lätt aktiveras. I tider av kris förlorar den tunna ytan av fernissa sin glans och man sjunker ned i mönster som på ett annat plan är bekanta, eftersom det var dem som fanns i den familj man växte upp. Det är därför inte förvånande att man tar till just de missbruk som funnits i den familj man flytt. För dessa missbruk var ju också det sätt ens föräldrar använde för att hantera motgångar och svårigheter.

En annan funktion som ett återgående i ens ursprungsfamiljs missbruksmönster är att detta på ett symbolplan innebär att man via ens missbruksliknande beteende får en symbolisk gemenskap med föräldrarna: alltså, trots att man kanske lidit svårt att deras missbruk så är de ändå ens föräldrar (och de enda man hade att hålla i handen en gång i tiden) och därför innebär det egna missbruket att man symboliskt deklarerar: Jag är som dig mamma, jag har därför gemenskap med dig, jag är inte längre ensam!

När en relation tar slut så aktiverar det hos alla av oss någon form av – något som vi för enkelhetens skull kan kalla för – separationsångest. Och alla har vi olika sätt att hantera denna ångest. En del kastar sig in i en ny relation, andra sörjer tills de är färdiga och somliga tröstar sig med saker som tar bort eller dämpar känslor. Och piller och kemiska regulatorer är ju just sådana sätt att hantera känslor. Man tar ett piller för att bli pigg och man tar ett piller för att bli trött. Man lägger kontrollen för känslorna utanför sig själv och inbillar sig att man har kontroll över känslorna. Tills man upptäcker att det inte är man själv som har kontroll över dem, utan snarare det kemiska beroendet och därmed frånvaron av träning att använda andra sätt att reglera känslor. Man är fast i kemins våld, man är missbrukare.

Och missbruk är en vanligt förekommande affektregulator i vårt samhälle, en del sätt mer uppenbara än andra. Vissa har på ett skickligt sätt omvandlat sitt missbruk till någon som förefaller vara en god prestation. Dom kanske arbetar konstant, tränar jämt eller är fullt upptagna med festande eller att skaffa nya partners. Det finns oändliga sätt att kontrollera och missbruka känslor. Men det är till syvende og sidst sätt att undvika att vara i nuet, att undvika känna, undvika att mötas och leva. För att göra det måste man ha modet att mötas utan skydd, med andra ord utan att vara indränkt i överdriven konsumtion av affektregulatorer.

För att bli fri från sitt missbruk måste man möta sin vånda. Och hur vågar man göra det när man tagit till sitt missbruk som ett sätt att undvika en annan vånda? Så fort man slutar med sina piller kommer nämligen den vånda man flytt komma åter.

Som jag ser det behöver man i sådana lägen en viss hjälp. Ett visst stöd, någon att hålla i handen. En del kanske har turen att känna någon som gått igenom samma sak och kan vara en vägvisare när det känns som svårast, andra kontaktar en professionell hjälpare, kanske i form av en psykoterapeut, kanske någon som är expert på missbruksbehandling, medan andra kanske söker upp likasinnade som befinner sig i samma prekära läge som en själv och också kämpar med sin egen vånda. Med andra ord: man söker upp en av den långa raden av självhjälpsgrupper som finns. Grupper som är självfinansierade och står utanför all offentlig vård. En offentlig vård som oftast misslyckas där den urstarka kraften hos en grupp lidande lyckas bättre.