Jag var i 20-årsålders i slutet av 90-talet. En vettig stereoanläggning var viktigt att ha i min bekantskapskrets så när polarna började tjäna egna pengar så var stereon något av det första man la pengar på. Man kunde följa två huvudspår, det ena var traditionell tvåkanalig hifi och det andra var hemmabio med Dolby Surround eller vad det hette på den tiden.
Kompaktanläggningar med allt i ett såg vi ner på, även om ekonomin kanske ändå tvingade en till att köra med en sån anläggning. Åtminstone temporärt. De där riktigt vräkiga apparaterna med blinkande lampor, och blaffiga texter i stil med "MEGA POWER BASS BOOST SYSTEM", de var däremot tabu. Nån jävla värdighet hade man väl ändå.
Nä, separata delar skulle det vara. Helst från Pioneer. Det var lite av ett innemärke i vårt gäng. Det snackades Watt och mätnormer. Skulle det vara DIN, sinus, RMS eller True RMS? Vad var skillnaden? Låga effekttal men med softclipping som NAD hade, kan det vara grejen? Fet nätdel och stora kondensatorer visste man i all fall att det skulle vara. Och effektsiffror uttryckta i PMPO skrattade man hånfullt åt (det gör jag fortfarande)!
Högtalare skulle vara stora. Man ville ju få rejäl bas ur Absolute Dance-plattorna. Men var det bäst med dubbla åttor eller ville man hellre ha en tolvtumsbas i sina högtalare? Det snackades snärtbas och djupbas om vartannat... Cerwin Vega var högtalarmärket alla snackade om men som ingen ägde. Finsmakarna i gänget pratade även om B&W och gamla svenska Sonab. Det man hade råd med i verkligheten var väl däremot Genexxa och andra lågprismärken köpta på Siba.
LP-spelare och kassettdäck var ute. Tre komponenter hade man i sitt system: Förstärkare, tuner (för att lyssna på Rix och NRJ) och CD-spelare. Körde man hemmabiospåret så blev det väl kanske en receiver och en CD-spelare istället. Någon funderade på att komplettera med Minidisc men jag minns inte om det blev av eller ej. Vid millennieskiftet började det bli aktuellt att koppla in datorn i AUX-ingången och köra långa MP3-spellistor på fester.
De som satsade på hemmabio hade vid den här tiden ganska mediokra anläggningar, särskilt bildmässigt. TV:n var på sin höjd en tjock 26-tummare i 4:3-format. Signalkällan var en VHS-video. Surround fanns väl på en del filmer men annars gick det att fejka med nån slags DSP-funktion i receivern. Någon funderade på att skaffa sig en Laserdiscspelare men det rann ut i sanden när det började skrivas om att DVD var på gång.
Jag kan inte minnas att equalizer var särskilt populärt i tvåkanalsgänget. Antingen brydde man sig inte tillräckligt mycket eller så hade man börjat komma in på audiofilspåret där allt som förändrar musiken är en styggelse. Man vågade knappt nämna för vissa personer att man både använde loudnessfunktionen och vred lite försiktigt på tonkontrollerna ibland. Nä, Pure Direct skulle det vara.
Kompaktanläggningar med allt i ett såg vi ner på, även om ekonomin kanske ändå tvingade en till att köra med en sån anläggning. Åtminstone temporärt. De där riktigt vräkiga apparaterna med blinkande lampor, och blaffiga texter i stil med "MEGA POWER BASS BOOST SYSTEM", de var däremot tabu. Nån jävla värdighet hade man väl ändå.
Nä, separata delar skulle det vara. Helst från Pioneer. Det var lite av ett innemärke i vårt gäng. Det snackades Watt och mätnormer. Skulle det vara DIN, sinus, RMS eller True RMS? Vad var skillnaden? Låga effekttal men med softclipping som NAD hade, kan det vara grejen? Fet nätdel och stora kondensatorer visste man i all fall att det skulle vara. Och effektsiffror uttryckta i PMPO skrattade man hånfullt åt (det gör jag fortfarande)!
Högtalare skulle vara stora. Man ville ju få rejäl bas ur Absolute Dance-plattorna. Men var det bäst med dubbla åttor eller ville man hellre ha en tolvtumsbas i sina högtalare? Det snackades snärtbas och djupbas om vartannat... Cerwin Vega var högtalarmärket alla snackade om men som ingen ägde. Finsmakarna i gänget pratade även om B&W och gamla svenska Sonab. Det man hade råd med i verkligheten var väl däremot Genexxa och andra lågprismärken köpta på Siba.
LP-spelare och kassettdäck var ute. Tre komponenter hade man i sitt system: Förstärkare, tuner (för att lyssna på Rix och NRJ) och CD-spelare. Körde man hemmabiospåret så blev det väl kanske en receiver och en CD-spelare istället. Någon funderade på att komplettera med Minidisc men jag minns inte om det blev av eller ej. Vid millennieskiftet började det bli aktuellt att koppla in datorn i AUX-ingången och köra långa MP3-spellistor på fester.
De som satsade på hemmabio hade vid den här tiden ganska mediokra anläggningar, särskilt bildmässigt. TV:n var på sin höjd en tjock 26-tummare i 4:3-format. Signalkällan var en VHS-video. Surround fanns väl på en del filmer men annars gick det att fejka med nån slags DSP-funktion i receivern. Någon funderade på att skaffa sig en Laserdiscspelare men det rann ut i sanden när det började skrivas om att DVD var på gång.
Jag kan inte minnas att equalizer var särskilt populärt i tvåkanalsgänget. Antingen brydde man sig inte tillräckligt mycket eller så hade man börjat komma in på audiofilspåret där allt som förändrar musiken är en styggelse. Man vågade knappt nämna för vissa personer att man både använde loudnessfunktionen och vred lite försiktigt på tonkontrollerna ibland. Nä, Pure Direct skulle det vara.
