Den STORA tråden om "de", "dem" och ”dom”.

Det är faktiskt så att om du som utlänning har olika ord för de och dem, med vitt skilda betydelser och uttal, och som du aldrig skulle förväxla på ditt eget modersmål, så har du inga problem att hålla isär dem på svenska. Och det hela görs bara lättare när du i tal inte ens behöver bry dig om det hela. En engelsman blandar inte ihop they och them och när hen en gång får lära sig att them=dem och they=de så går det på automatik.

Samma sak gäller var och vart. I många språk är orden (t ex tyska wo och wohin) och betydelserna (i modersmålstalares huvud) så diametralt olika att man aldrig skulle få för sig att använda det ena i bemärkelsen av det andra. Och när de kommer till Sverige och slår upp orden i en ordbok och sen hör svensken säga och skriva "Vart är du?" eller "Vart bor du?" så blir de bara konfunderade.

Det är en rimlig hållning, men hur ska man då ställa sig till att upprätthålla skillnaden i engelskan mellan they och them vilken är motsvarande? Ska man anse att saken inte är viktig och helt enkelt förbigå den i undervisningen, eller kanske rent av hävda den svenska skillnaden mellan de och dem är viktig att uppprätthålla för att inlärningen av engelska ska vara enklare?

Vad engelska eller kinesiska har för olikheter med svenskan är ingenting vi behöver beakta när vi lever i Sverige, britter får anpassa sig till svenska skriftregler om de ska läsa/lära sig svenska.

Har många problem att nyttja språket i sin vardag så är det ett problem, de/dem är inte på kinesisk nivå men ett tydligt problem för den stora massan att lära sig.

Nu var jag antagligen otydlig, men det jag menade var att om man som svensk argumenterar för att släppa på skrivreglerna för de och dem, så argumenterar man ju för en förenkling som man ändå måste hålla reda på då man ska lära sig korrekt engelska, ett språk som nästa alla vekar se som ett föredöme och varifrån svenskan hämtar både önskade och oönskade inslag. Om man inte orkar sära på former för subjekt och objekt i vården av sitt modersmål, så kan man ju ändå bemöda sig att göra det för att behålla en likhet med det dyrkade språket.

Nu var jag antagligen otydlig, men det jag menade var att om man som svensk argumenterar för att släppa på skrivreglerna för de och dem, så argumenterar man ju för en förenkling som man ändå måste hålla reda på då man ska lära sig korrekt engelska, ett språk som nästa alla vekar se som ett föredöme och varifrån svenskan hämtar både önskade och oönskade inslag. Om man inte orkar sära på former för subjekt och objekt i vården av sitt modersmål, så kan man ju ändå bemöda sig att göra det för att behålla en likhet med det dyrkade språket.

Undervisningen i engelska måste givetvis anpassas till engelska precis som den som skall lära sig tyska måste lära sig ackusativ och dativ trotts att vi inte har haft dessa i svenskan sedan 1200-talet.

Unga människor använder ”de” helt efterblivet som ersättning för ”dem” och ibland även ”det”. Det går inte läsa något på Facebook längre exempelvis.

-Var du och kollade på Depeche Mode i lördags?
- Ja jag var och kollade på de.

Fy fan.

Vanligare dock är att ersätta "de" med "dem". Man har inte koll på hur orden funkar, men man har tillräckligt med koll för att fatta att "dem" låter skitnödigt. Man vill helt klart vara skitnödig, så därför kör man på "dem" och hoppas på det bästa.

Jag upplever att det blivit vanligare, bland unga, att alltid använda ”de” och det märks att man gör det medvetet - man tror det är korrekt och förbjudet använda ”dem”.